nicolesoraya

En blogg om träning, kost och min resa mot ett starkare jag.


2 kommentarer

WODnesday

Just hemkommen från jobbet/gymmet. Nygamla blåsor på handflatorna, värkande muskler och röd i fejset. Som det ska vara efter två intensiva WOD:ar. Ja, ni har ju en del att ta igen på min träningsfront – både bra och dåligt. Och hur jag ska hinna uppdatera om allt vet jag inte, men ni ska få inblickar. Det lovar jag. As for now… Har kört Crossfit i en sisådär två och en halv vecka nu. Behövde en rejäl spark i baken, en fet utmaning och någon som sa åt mig vad jag skulle göra. För ni förstår (fast det kanske ni inte alls gör – för det gjorde INTE jag tidigare) att ibland kan det vara svårt att finna energin och engagemanget för den egna träningen när man lägger ned så mycket av sin tid och energi åt att engagera sig i andras. För så kan jag känna ibland, eller har gjort mycket, den senaste tiden. Ni vet, när man befinner sig i något helt nytt och inte hunnit finna vare sig balans eller fotfäste riktigt.

Så, Crossfit alltså. Det började som en engångsgrej – en utmaning från Omid. Vi skulle köra ihop en dag och han såg nog på mig att jag behövde en fet kick i nyllet för att tagga till – and believe me – jag fick en! Trodde jag skulle dö efter första 10 minutrarna av ”Hundringen” (100 chins, 100 push ups, 100 squats och 100 situps), så gissa om man kände att man levde när hundringen följdes av en 20 minuters AMRAP av 12:or i marklyft, push press, toes to elbows och boxjumps. Mhm… Vansinnes-passet from HELL. Och precis vad jag behövde. En utmaning – utan fokus på att lyfta tyngre och tyngre (förutsättningarna är inte riktigt rätt just nu), utan på att förbättra de andra resultaten. Tider, teknik, kondis och den mentala djävlar-anamma-rösten som lyst med sin frånvaro ganska mycket senaste halvåret. Precis där befinner jag mig alltså just nu. Letar mig tillbaks till go-getter-Nicole. Viljan. Motivationen med stort M. För NEJ – motivation är sällan gratis. Åtminstone inte i längden. Och den måste jobbas lika aktivt för som med kroppshållningen; bra dagar går det av sig självt, de sämre dagarna är det ett himla jobb och aktivt tänkande som ska till.

Anyways people. Resten av kvällen ska jag ägna mig åt att vara sjukt jäkla tacksam. För att jag idag äntligen fick träna med mannen igen (det händer alltför sällan these days). För mina hårt kämpande klienter som lyst upp min dag. För fantastiskt fina vänllegor (vän/kollega alltså) och deras genuina engagemang i mig/oss. För att jag inte tycker det är lika jobbigt att stå på det jädrans löpbandet längre. För att det varit sol hela dagen och jag sluppit frysa (which I hate). För att jag varje dag får komma hem till en tokrolig hund som överöser mig med ovillkorlig kärlek. För att världens finaste mamma dök upp, sov över och lämnade små kärleksfulla spår efter sig. För fina ”hund-grannar” som plockade med sig Eldar till Gärdet på bus och möjliggjorde träningspasset med kärleken. Och för er fina som fortfarande tittar in och lämnar fina ord efter er. Ni har varit saknade!

wodnesday(1)DAGENS WOD:AR

”Elizabeth”

3 x 21/15/9 reps – Ryck & dips

”Helen”

AMRAP 20 min – 400 m löpning, 21 KB-swingar & 12 chins

Annonser


Lämna en kommentar

Årskrönikan – del 2

Då fortsätter vi med nästa kvartal i mitt 2012. Vändningarnas kvartal.

April

April månad var utmaningarnas tid – jag utmanade er att börja le mot främlingar, hjälpa newbies på gymmet, att sluta missunna varandra framgångar och ni minns väl sockerutmaningen? Det var nu jag började bestämma mig för saker, som att sluta universitetet och söka till PT-utbildningen. Kostmässigt var jag en hejare på snabbmat – den rena, hemlagade, enkla varianten – och fortsatte att förälska mig i kesokvargen. Jag fyllde år, besökte min familj på landet, deppade ihop en aning när jag blev tvungen att åka tillbaks till stan och spenderade mer tid än nånsin på gymmet. Och det syntes! Jösses vad jag fick resultat under april! Musklerna växte, fettet sjönk och mot slutet kunde jag knäppa smaljeansen. Jag började även titta på amerikansk fotboll och lära mig alla sjutusenmiljoner regler, spendera allt mer tid utomhus och längta till sommaren. Åh! Och crossfit-debuten såklart!

3

Maj

Crossfiten fortsatte de två första veckorna i maj och jag började märka en stor skillnad på min uthållighet. Jag började söka jobb, vikarierade som lärare en hel del på min praktikplats och gjorde mitt bästa för att mot slutet försöka ignorera ett trasigt hjärta. Tills det inte längre höll. Jag promenerade mycket, åt ännu mer kesokvarg, hade långa samtal med goda vänner och försökte finna fotfäste alltmedan jag gladdes åt de allt mer framträdande musklerna.

2Juni

Det var först nu man på bloggen kunde se spår av förändringarna i mitt liv, framförallt då antalet blogginlägg drastiskt halverades. Jag åkte än en gång hem till mina föräldrar, sökte tröst och energi, firade min yngsta brors student. Under tiden tränade jag utomhus med mostrarna som fick mig att kikna av skratt. Började få problem med stressmage, särskilt när jag var i Stockholm. Jag övergav en av mina största comfort zones och kroppsnojor när jag köpte mina första träningsshorts – och vågade använda dom. Skrev ett helt inlägg om vilken seger det var över benkomplexen jag haft ända sedan tonåren. Jobbade, jobbade, jobbade och försökte fylla fritiden med hård träning, vänskap och lånade husdjur. Och mot slutet av månaden började kroppen kännas väldigt sliten, småförkylningarna började avlösa varandra och humöret började svänga väldigt. Började känna att balansen blev allt sämre.

1

…fortsättning följer.


5 kommentarer

New Year’s Resolution

20121231-004711.jpg

Har varit lite tyst här – och just nu behöver jag nog få ha det så. För när det inte händer överdrivet mycket på träningsfronten så blir ju liksom bloggen lidande. Och någonstans blir det liksom någon slags inre press på en att ändå prestera, spruta ut inlägg här men man har liksom inte så mycket att säga och då är det bara den inbillade pressen kvar. Så det få bli lite som det blir ett litet tag. Bara tills jag känner LUST att skriva igen liksom. Men jag försvinner inte helt, bara litegrann som nu ungefär.

Idag har jag funderat väldigt mycket på det där med nyår. Har nog aldrig varit jättemycket för nyårsfirandet i sig – eller nyårslöftena kanske. Har liksom alltid lite sett det som nånting man bara gör för sakens skull men inte menar egentligen, eller fullföljer. Så jag har aldrig avgett några. Åtminstone inte vad jag kan minnas. Och jag har lite problem med det där generellt – löften som bryts alltså – så jag lovar hellre ingenting. Mer än att göra det bästa jag förmår utav saker och ting. I höst (och sommar) har det inte varit till tillfredsställelse, det jag förmått göra. Även om jag med facit i hand vet att jag gjort så gott jag kunnat. Eller snarare orkat. För det har varit en tuff tid på många vis. Fantastisk men tuff. Och att göra det bästa man förmår innebär inte att alltid ligga på samma standard, att aldrig falla eller göra misstag. Men det innebär att alltid resa sig upp igen. Att ta sig igenom och se framåt. Att säga till sig själv att ja, där sket det sig, men det betyder inte att jag inte kan lyckas. Att göra det bästa man förmår handlar ibland om att vara ärlig mot sig själv när något inte längre håller – och att våga erkänna för sig själv man behöver andrum och tid för eftertanke.

Sista halvåret har varit sådant för mig. Och idag, när jag sitter här, så inser jag att jag gjorde helt rätt som tog ett break från träningen. Trots att jag lagt på mig, säkerligen tappat i muskelmassa och kommit längre bort från både smaljeans och ”drömformen”. Trots att jag har dagar då jag vill slänga varenda byxa för att de sitter lite tajtare än jag vill och förbannar hela världen för att det inte existerar en enda (!) passande BH i hela landet. Men sanningen är den att jag behövde det. Min kropp var sliten, men framför allt mitt huvud var i stort behov av att få ta det lugnt ett tag. Visste ni att överträning inte alltid handlar om att man tränat för mycket eller hårt? Jag hade ingen aning. Inte den blekaste, förrän den dagen jag satt där på skolan och ämnet diskuterades i klassrummet. Och jag minns så sjukt väl hur jag tittade ner i min bok på den LÅNGA listan av tänkbara symptom – och insåg att jag kunda pricka av alla utom en när jag tänkte tillbaks på hur jag upplevt sensommaren/hösten. Jag var så jädrans förstörd. Och jag kanske aldrig fick den ”diagnosen”. Jag kanske aldrig fick höra det av människorna omkring mig eller av någon insatt i ämnet. Men hade jag bara förstått vad jag skulle tittat efter så hade jag nog sett varningssignalerna. Och den enorma mentala och fysiska stress jag levde under gjorde att hela jag var en livs levande och ilsket röd varningsblinkers, en bedrift att missa om man bara hade lyssnat ordentligt. Och ändå gjorde jag det. Missade.

Det jag försöker säga med allt det här – om man ska ge ett nyårslöfte så bör det vara att bli bättre på att LYSSNA. På andra, på sig själv, sitt hjärta. Sin kropp. Bli bättre på att ta hand om sig själv, oavsett vad det innebär. Att lyssna – och våga erkänna – när det blir för mycket. Eller lyssna när hjärtat försiktigt viskar om sina drömmar, säger åt en att kämpa hårdare för att nå dom. Att lyssna innebär inte bara höra det som viskas, det handlar om att ta in. Begrunda, försöka förstå och handla i syfte att försöka göra gott. Att göra rätt. Även om det innebär ett steg bakåt ibland. Och att våga göra det.

Så, mina bloggvänner, det är mitt nyårslöfte till mig själv i år. Ja, jag tänker faktiskt avge ett. Jag lovar att bli bättre på att lyssna på och ta hand om mig själv och göra det bästa jag förmår. I allt jag kan.

Har du något nyårslöfte du vill dela med dig av?


2 kommentarer

Axlar och den mentala rösten

20121218-122957.jpg

Nyss hemkommen från Sportlife. Blev visst ett gästpass där idag med, efter min intervju part 2. Skönt att få träna på ett nytt ställe när huvudet så väldigt mycket behöver ett miljöombyte från mitt gamla ställe. Även om man alltid känner sig lite vilsen när man tränar på ett nytt ställe där man inte vet vart saker finns. Men skönt för huvudet idag!

Att skada mig har gjort mycket med mitt huvud. Har påverkat mitt sätt att tänka väldigt starkt och tyvärr inte alltid på ett positivt sätt. För det är inte smärtan man är rädd för – den man känner när man tränar ibland – utan den största rädslan ligger i att hamna i skiten igen. Jag är så rädd för att helt plötsligt gå sönder igen och knappt kunna lyfta armen eller sova på nätterna för att smärtan är så djup. Och det har verkligen påverkat den mentala rösten. Ni vet, den som annars hejat på och ropat ”kom igen, du fixar det! Ett rep till, ett rep till – du fixar det!”, just den rösten har fått sig en ordentlig törn. Och det kräver enorm energi att ta fram den igen. Det är DET jag kämpar med idag. Det mentala. Det är den allra största boven. Och det märks så tydligt när jag har någon som coachar, som tror på mig när jag själv inte riktigt gör det, att jag besitter mer styrka, ork och go än jag själv tror i svaga stunder. Kan ni känna igen er i det där? Ni som också blivit skadade? Hur tar ni er över den mentala biten?

Idag körde jag ett axelfokuserat pass för första gången på väldigt länge. Tyngre än på länge, fler set och tills mjölksyran gjorde mig alldeles stum. Och jag fick inte ont – the bad way – en enda gång. Även om jag fick kämpa som en galning för att inte högerskuldran skulle hamna uppe vid örat, som den så gärna gör numera för att kompensera. För att min kropp också verkar ha blivit rädd för smärtan. Och jag vågade till och med slappna av, ha lite kul! DET var också längesen när vi pratar axel. Och det känns som en helt enorm seger för mig, även om jag i våras kanske skulle ha ansett passet vara ”mediokert”. Men små steg framåt. Det är så man får tänka. Små steg kommer ta mig fram det med, även om det kanske tar lite längre tid.

Passet:

Uppvärmning på löpbandet.

Axlar – (superset) Frontlyft/sidolyft – Axelpress – Repdrag i c.c, baksida – Dumbell raises (stång)

Mage – (triset) Magdödaren/planka på bosu/russian twist med medicinboll – 2 set kettlebellsswingar


Lämna en kommentar

The end is just a new beginning

Så jag tänkte det var dags att ta hand om min försummade blogg. Idag är det måndag och min första lediga dag sedan steg två på PT School började – snacka om att den behövs. Folk har gått och dragit på förkylningar som inte riktigt brutit ut (ni vet såna som bryter ut så snart man slappnar av) och kropparna våra är slitna efter 9 dagar fulla av praktik, nya övningar, stretch och tester. Så idag är det återhämtning som gäller för mig och min värkande kropp. Har fortfarande en helt sjuk träningsvärk efter frivändningarna häromdagen – trapzen och underarmarna är helt stumma av värk. Helgalet!

Känslan av att veta PT-kurserna nu är över är superskum. Man har kommit människor så nära dom här veckorna, såsom man gör när man svettats, gråtit, panikat, misslyckats, utvecklats, lyckats och skrattat ihop. Fasiken vad vi vuxit! Som en utav våra lärare sa på avslutningen igår; det är helt stört att tänka tillbaks på dom första dagarna då vi fick panik över all latin vi skulle lära oss och jämföra det med hur vi babblar muskler, skelett och begrepp på latin som om vi nästan aldrig gjort annat. I oktober hade vi inte en aning om vad en flexion i art. coxa var för något – idag gör vi rörelseanalyser utan att vi ens är medvetna om det. Så jäkla arbetsskadade har vi blivit. Och jag önskar jag kunde få er att förstå vilken fantastisk utbildning det är dom skapat på PT School, men jag tror det är svårt om man inte själv får uppleva det. Så värt det har varit all slit och utmattning! Och så sorgligt det känns att veta att man säkert aldrig kommer träffa många utav klasskamraterna igen. För så är det ju. Man byter nummer, lovar att höras och ses, alla åker hem till sin del av landet och går vidare i sina liv. Och där tar det liksom slut på något vis. Har varit där så många gånger i mitt liv nu att man känner igen det – vet med sig att man kommer att tappa kontakten med dom allra flesta utan att man menar det. Jag är glad att vi har proven kvar och att jag en tid framöver kommer sitta på skolan tillsammans med dom andra som bor här i stan. För så är det ju – mellan oss och licensen står fortfarande proven och det innebär att man garanterat finns kvar i varandras liv åtminstone ett par veckor till. Och det är en liten tröst.

Anyways fina ni, jag ska pallra mig ut på en prommis med kameran i solen och snön. Det är en fantastiskt fin dag och hela kroppen längtar efter att få lite solljus för första gången på nio dagar. Jag lämnar er med en liten bildbomb från steg 2 och ett löfte om att titta in lite senare. Då är det dags för er lilla hemläxa jag pratade om för någon dag sen 😉

20121203-112758.jpg

20121203-112835.jpg20121203-112811.jpg

20121203-112848.jpg

20121203-112857.jpg

20121203-112936.jpg


6 kommentarer

För att mitt hjärta jublar

Det började med ett inlägg på Instagram upplagt av en amerikansk tjej jag följer. En tjej som efter att ha gått ner över tio kilo i vikt sedan januari äntligen börjat finna sig själv – på gymmet, bland vikterna och svetten. Tjejen som tidigare var överviktig och fick höra så mycket kommentarer om hur hon borde banta har nu börjat tävla i Bikini Fitness, men istället för hejarop och high fives får hon idag höra att hon är för smal, för musklig eller för obsessed av träningen. På Instagram skrev om hur otroligt trött hon var på att aldrig kunna ”vinna” och på att människor i ens omgivning hela tiden anser sig ha rätten att döma. Som tycker det är okej att kritisera och komma med kommentarer oavsett om de är nedlåtande och ibland rentutav elaka. För man får ju ha en åsikt och det är ett fritt land – right? Men innebär rätten att tycka och uttrycka sig som man vill automatiskt att man ska och måste tycka allting högt utan att reflektera över om det sårar eller skadar? Det fick mig osökt att tänka på det omdebatterade inlägget Katrin Zytomierska för någon vecka sedan lade upp gällande Sats reklamkampanj och som väckte oerhört mycket reaktioner. Vissa reaktioner gjorde mig glad över att det finns människor därute som förstår vikten av att inte döma andra eller säga allt man tänker högt – andra reaktioner (och tyvärr ett väldigt stort antal sådana) gjorde mig ledsen ända in i själen och nästan mörkrädd.

Så kom jag idag över Annies inlägg och mitt hjärta jublar högt över att det finns människor därute med sunt förnuft, som är vidsynta och har perspektiv på saker och ting. Så därför kopierar jag det rakt av – för jag tycker det är så förbannat tänkvärt.

__________________________________________________________

”Det där är för mycket. En tjej ska inte ha rutor! Du börjar bli större än en karl. Det där ser manligt ut! Det är inte snyggt. Du borde tagga ner på träningen. Det räcker med muskler nu.”

Allvarligt? Vem bestämmer vad som är för mycket? Vem är det som säger att en tjej inte får ha muskler medan en kille får det. Vem ger någon rätten att döma ut vad som är fult eller inte på en tjej (eller kille för den delen). Och när är det okej att vara nedvärderande mot andra människor?

Att vi har olika åsikter om vad som är attraktivt eller inte. Vad som är fint eller mindre fint. Vad vi strävar efter eller vart vi aldrig skulle vilja komma. Det är helt naturligt och inget som jag vill komma ifrån. Alla lika – alla olika. Vi har olika mål i livet och olika syn på saker och det är precis så det skall vara.

Men hur kan det vara okej att säga till någon annan vad som är för mycket eller för lite. Vem som är för tjock, för smal eller för muskulös. Tänker man på att den där tuffa muskulösa, ursnygga kvinnan kanske inte är lika tuff på insidan. Att hon kanske tar åt sig och mår lika dåligt av kommentarerna som om man skulle säga att någon är för stor eller för liten?

Just när det kommer till en kvinnas vara eller inte vara muskulös så finns det massvis av åsikter om detta. Vi skall helst träna – men bara för att bli slimmade. Vi skall gärna springa – men inte bli för smala. Vi skall absolut lyfta vikter – men musklerna skall bara anas.Vi skall inte piffa upp oss – men inte heller grymta och stöna när vi lyfter tungt. Vi skall absolut köra magövningar – men inte ha rutor. Och gud nåde oss om vi har större armar än en karl. Eller bredare rygg. Eller stenhårda lår. Eller låg fettprocent. För då är det inte snyggt. Då är vi beroende. Då är vi galna. Då har vi inget liv. Vi unnar oss inte. Och det är för mycket.

Jag ger upp. Jag är så trött på dessa åsikter. Att jag inte skall få träna och bygga muskler. Att jag inte skall få spänna mina armar (okej – jag har inga biceps men ändå..) och vara stolt över bulan. Att jag inte ska få flexa med magen och tycka det är kaxigt med rutor eller jubla för att jag lyfter min egen kroppsvikt. Eller njuta av att mina lår inte får plats i samma byxor längre utan att det skall påstås att det är manligt eller fult.

Tack – men nej tack. Håll åsikterna för er själv. Jag har de muskler jag har och du de du har. Och andra tjejer har bra mycket mer och jag är galet imponerad av dem och deras dedikation och målmedvetenhet. Och en dag kanske jag är där. Och hela vägen dit skall jag vara stolt över varenda liten muskel jag bygger. Varenda liten sak jag kan spänna. Varenda klänning ja inte kan knäppa över ryggen. Varenda kilo muskler jag lägger på mig. Och det vill jag att ni också skall vara. Hur mycket eller lite ni än vill ha.

Jag har aldrig varit så nöjd med mig själv. Känt mig så kvinnlig och stolt över mig och min kropp och mitt sätt att leva (hur mycket eller lite muskler jag nu har mot någon annan). Aldrig känt mig så strålande och njutit så mycket av varenda litet steg jag tar.

Så nu går jag och lyfter lite tungt och bygger lite mer. Och struntar fullkomligt i om någon tycker att det inte passar sig – för det passar mig.”

20121121-150640.jpg


19 kommentarer

Rubrik #2: Min drömkropp

Wow! Erika, jag kan snacka drömkroppar och ideal i all evighet! Det här med drömkroppar är faktiskt rätt intressant. Särskilt när vi snackar träning/kost i samband med det. För någonstans så känns det ju onekligen lite tabu att prata om det högt och synligt. Det där med utseende och ytlighet. Folk rasar när man talar om att man vill gå ner i vikt – särskilt om man är ”normalbyggd” eller ”kurvig bara”. Få saker idag är så känsliga som att prata högt och ärligt om kroppar, ideal och storlekar. Och jag kan förstå det. Ibland. Till en viss gräns. För ja, det finns en helt enorm vikthets/kalorihets/kalla-det-vad-man-vill-hets därute. Och alldeles för många som lider utav det. Som inte kan ta på sig skygglappar och leva opåverkad av samhället. (Om det nu ens går?) Och man letar syndabockar tills man hittar fel överallt, diskuterar kors och tvärs i all oändlighet… Och det är fantastiskt att diskussionen finns! Den behövs! Det kritiska tänkandet behövs!

Men jag kan också tycka att det går till överdrift. Det där med att man idag ”inte får” vilja tappa vikt om man inte är hutlöst överviktig, eller vad det nu är man vill och inte vill, är och inte är. I slutändan handlar det ju faktiskt om någonting som är otroligt relativt och individuellt. Och vem har ens rätten att säga vad man får och inte får när det kommer till ens egen kropp? Missförstå mig rätt, även jag tycker att det finns gränser för vad som är hälsosamt/ohälsosamt, även jag har mina uppfattningar om rätt och fel. Men jag menar ändå på att det handlar om vad man själv, som individ, upplever att man mår bra av. Man har fortfarande ett visst eget ansvar. Det finns så mycket att säga om det här, men jag lämnar det därhän. Jag tror att ni förstår min poäng. Med det sagt… Erika, här kommer mitt något svamliga svar på din fråga/rubriken du gav mig.

När jag bestämde mig för att förändra mitt liv var det helt och hållet av ytliga skäl. Allt handlade om att förändra mitt yttre. Och jag sticker inte under stol med det. Det var det enda jag tänkte på i början – av det enkla skäl att jag faktiskt inte längre mådde bra av att se mig själv i spegeln och inte känna igen mig själv. Eller känna mig helt kvävd i ett par jeans för att magen ständigt kändes/var svullen. Inte så att jag äcklades av mig själv, nej det är för starkt, men min självkänsla var oerhört negativt färgad efter den viktuppgång som smugit sig på efter att jag lämnat mitt aktiva entertainerliv i Spanien. Jag har aldrig varit sådär fasligt överviktig, om man ska fråga omvärlden, men tillräckligt för att inte trivas. Och för mig räcker det som skäl för att en människa ska få vilja förändras. Så jag började träna. Äta bättre – eller snarare äta bra och mycket mer än annars – för att nå dit jag ville. Drömkroppen. Något sånthär hade jag nog tänkt mig back then:

Men i takt med att min kropp började förändras, började även mina ideal att göra det. Jag började värdesätta den välmående kroppen mer. Inte bara en kropp som såg bra ut. Och det för att jag helt enkelt började förstå vad en välfungerande, glad kropp gör för huvudet och självbilden. För när min kropp började må bättre, började även huvudet göra det, även om jag inte blivit av med allt jag ansåg vara överflödigt. Jag lärde mig genom träningen att värdesätta mig själv och min kropp på ett sätt jag tidigare inte kunnat. Och jag började istället drömma om en starkare kropp. En snabbare, en tåligare och roligare kropp. Jag började se skönheten i muskler – de man har blött, gråtit och svettats för. Det var inget jag ville ha i början, musklerna, men när dom plöstligt började göra sig synliga blev jag snart förälskad. Och plötsligt var vikten helt obetydlig! För jag lärde mig ju snart att dom där siffrorna var förbannat missvisande; jag gick ju upp i vikt samtidigt som jag droppade i klädstorlekar. Och precis här befinner jag mig än idag. Med en modifierad bild av hur min drömkropp ser ut och är. Jag vill fortfarande bli av med överflödiga centimetrar ; för att hamna där jag själv trivs som bäst med min kropp. Men jag vill växa också. Få fram definitioner och bevis på hårt arbete. Och en jävligt stark och lycklig kropp! Men för att ge dig ett enkelt och konkret svar:

Och det ÄR faktiskt okej att träna/leva sunt för att förbättra sitt yttre. Så länge man inte glömmer bort att där finns så mycket mer än bara det yttre som är av vikt. Men alla behöver vi börja någonstans, eller hur?