nicolesoraya

En blogg om träning, kost och min resa mot ett starkare jag.


6 kommentarer

I stan igen

Så var man tillbaks i stan efter ännu en fantastisk helg på landet. Ser det nästan lite som symbolik att det underbart soliga vädret och klarblå himlarna idag är fullkomligt grå och intetsägande när jag vaknar och tittar ut genom fönstret – precis så känns det som jag gjort sen vi låste dörrarna och satte oss i bilen hem. Bytte gröna skogar och blå vatten mot asfalt och stadsbuller. Tappat färg. Ska råda bot på det senare med en löprunda och ett besök på utegymmet. Tycker att det borde gå att vara där nu när så mycket av snön töat bort, så vi får se.

Annars kommer här en liten bildbomb från helgen.

20130204-091839.jpg

Annonser


6 kommentarer

Om en helg som skrivit historia

20130121-110816.jpgVilken helg hörrni! Den kom verkligen att bli allting annat än jag förväntat mig och så väldigt fylld med glädjeämnen. Nej, det trodde jag verkligen inte när jag vaknade upp i lördags efter ännu en natts dålig sömn och så illamående att jag kräktes strax innan jag skulle iväg till Odenplan för ännu ett delmoment i den rekrytering jag befunnit mig i ganska många veckor nu. Väl på plats kände jag mig alldeles skakis, vilket inte blev bättre av nerverna i mig. För jag ville ju så gärna göra bra ifrån mig! Hade suttit hela dagen innan och vänt och vridit på min planering och till slut var klockan så mycket att jag fick inse det var bäst att gå lägga sig. Ni förstår, min uppgift var att lägga upp en periodisering för en ”klient” och genomföra ett träningspass med denne enligt mitt upplägg, för att under tiden svara på frågor kring mitt tänk, anatomi eller annat som hör jobbet till. Vid ett tillfälle fick jag uppgiften att ”göra en variation på hela programmet som kräver mer av koordinationsförmågan” för att visa prov på kreativitet, flexibilitet och förmåga att tänka om snabbt. Trodde ni jag ville dö eller vad? Kände mig som en nyförlöst kalv i benen – av nerver. Ni vet känslan i bröstet när man konstant ifrågasätter sig själv för att man blir osäker på om man ska gå efter magkänsla eller huvudets so called logiska förmåga? Och sen efteråt – feedback som gjorde mig så glad att jag kunnat spricka.

– Du måste prova storlek på jobbtröjan… Här, prova den här storleken!

– Den sitter jättebra, säger jag och hinner tänka att den är ju helt ny.

– Haha jag vet. Jag hade redan beställt den – jag visste ju att vi ville ha dig med i teamet, skrattade han.

Störda känsla. Idag sitter jag fortfarande här och undrar vad som hände egentligen – och hur!? Och det känns så fantastiskt att tänka att jag redan den här veckan kommer att börja installera mig på min nya arbetsplats, även om det blir en mjukstart såhär i början när jag fortfarande har mina sista prov kvar att skriva.

Under natten till söndag sov jag ordentligt för första gången sen Hawaii. Tungt, tryggt och utan störningar, för att vakna utvilad. Det blev en brunch med mannen min (kvarg/hallonpannkakor med diverse frukt och turkisk yoghurt med lime och honung) och så upptäckte jag att min lillasyster skickat sms under natten. Jag hade tydligen blivit moster, lite i förväg. Stoltheten som svällde upp i bröstet när jag fick se bilden av min fantastiskt söta, rundkindade lilla systerson..! Och vetskapen om att allting gått fantastiskt bra och att syrran knappt behövde spendera ett halvt dygn på BB innan de fick åka hem igen med lille sonen, den vetskapen kändes så skön!

Så, kära bloggläsare och bloggosfärvänner, det var en bra helg. En riktigt, riktigt bra helg. Och från mitt bröst har det fallit tunga stenar som under en tid tagit mycket på mina krafter. Nu kan jag känna hur livshjulet börjar rulla igen, stadigare och mer hoppfullt än på länge. Jag ville bara ni skulle veta det och få ta del av glädjen jag känner, liksom ni fått ta det av allt det tunga under hösten. Och så ville jag tacka igen. För alla fina ord, för ert engagemang och era små pepptalks. Och för att ni fortfarande tittar in 🙂

Ha en fantastisk måndag!


5 kommentarer

New Year’s Resolution

20121231-004711.jpg

Har varit lite tyst här – och just nu behöver jag nog få ha det så. För när det inte händer överdrivet mycket på träningsfronten så blir ju liksom bloggen lidande. Och någonstans blir det liksom någon slags inre press på en att ändå prestera, spruta ut inlägg här men man har liksom inte så mycket att säga och då är det bara den inbillade pressen kvar. Så det få bli lite som det blir ett litet tag. Bara tills jag känner LUST att skriva igen liksom. Men jag försvinner inte helt, bara litegrann som nu ungefär.

Idag har jag funderat väldigt mycket på det där med nyår. Har nog aldrig varit jättemycket för nyårsfirandet i sig – eller nyårslöftena kanske. Har liksom alltid lite sett det som nånting man bara gör för sakens skull men inte menar egentligen, eller fullföljer. Så jag har aldrig avgett några. Åtminstone inte vad jag kan minnas. Och jag har lite problem med det där generellt – löften som bryts alltså – så jag lovar hellre ingenting. Mer än att göra det bästa jag förmår utav saker och ting. I höst (och sommar) har det inte varit till tillfredsställelse, det jag förmått göra. Även om jag med facit i hand vet att jag gjort så gott jag kunnat. Eller snarare orkat. För det har varit en tuff tid på många vis. Fantastisk men tuff. Och att göra det bästa man förmår innebär inte att alltid ligga på samma standard, att aldrig falla eller göra misstag. Men det innebär att alltid resa sig upp igen. Att ta sig igenom och se framåt. Att säga till sig själv att ja, där sket det sig, men det betyder inte att jag inte kan lyckas. Att göra det bästa man förmår handlar ibland om att vara ärlig mot sig själv när något inte längre håller – och att våga erkänna för sig själv man behöver andrum och tid för eftertanke.

Sista halvåret har varit sådant för mig. Och idag, när jag sitter här, så inser jag att jag gjorde helt rätt som tog ett break från träningen. Trots att jag lagt på mig, säkerligen tappat i muskelmassa och kommit längre bort från både smaljeans och ”drömformen”. Trots att jag har dagar då jag vill slänga varenda byxa för att de sitter lite tajtare än jag vill och förbannar hela världen för att det inte existerar en enda (!) passande BH i hela landet. Men sanningen är den att jag behövde det. Min kropp var sliten, men framför allt mitt huvud var i stort behov av att få ta det lugnt ett tag. Visste ni att överträning inte alltid handlar om att man tränat för mycket eller hårt? Jag hade ingen aning. Inte den blekaste, förrän den dagen jag satt där på skolan och ämnet diskuterades i klassrummet. Och jag minns så sjukt väl hur jag tittade ner i min bok på den LÅNGA listan av tänkbara symptom – och insåg att jag kunda pricka av alla utom en när jag tänkte tillbaks på hur jag upplevt sensommaren/hösten. Jag var så jädrans förstörd. Och jag kanske aldrig fick den ”diagnosen”. Jag kanske aldrig fick höra det av människorna omkring mig eller av någon insatt i ämnet. Men hade jag bara förstått vad jag skulle tittat efter så hade jag nog sett varningssignalerna. Och den enorma mentala och fysiska stress jag levde under gjorde att hela jag var en livs levande och ilsket röd varningsblinkers, en bedrift att missa om man bara hade lyssnat ordentligt. Och ändå gjorde jag det. Missade.

Det jag försöker säga med allt det här – om man ska ge ett nyårslöfte så bör det vara att bli bättre på att LYSSNA. På andra, på sig själv, sitt hjärta. Sin kropp. Bli bättre på att ta hand om sig själv, oavsett vad det innebär. Att lyssna – och våga erkänna – när det blir för mycket. Eller lyssna när hjärtat försiktigt viskar om sina drömmar, säger åt en att kämpa hårdare för att nå dom. Att lyssna innebär inte bara höra det som viskas, det handlar om att ta in. Begrunda, försöka förstå och handla i syfte att försöka göra gott. Att göra rätt. Även om det innebär ett steg bakåt ibland. Och att våga göra det.

Så, mina bloggvänner, det är mitt nyårslöfte till mig själv i år. Ja, jag tänker faktiskt avge ett. Jag lovar att bli bättre på att lyssna på och ta hand om mig själv och göra det bästa jag förmår. I allt jag kan.

Har du något nyårslöfte du vill dela med dig av?


1 kommentar

Det där med drömmar – och att försöka nå dom

Sitter här och käkar mellis och ska strax ut i mörkret för att röra lite på benen. Men jag kom just på jag glömde berätta en mycket VIKTIG del vad gäller Hawaii-resan! Ni förstår, ända sedan jag var riktigt liten och såg mitt första avsnitt av Flipper har jag drömt om att få träffa levande delfiner. Nej, kanske inte den mest originella drömmen, men så är det. Och det har stått på topp fem på min Bucket List ever since. När jag var en sådär 13-14 var jag på Kolmården och kom en liten bit närmare drömmen – jag fick se en delfinshow med egna ögon och tro sjutton om jag blev ännu mer fascinerad av djuren efter det.

Så igår, när vi satt där och planerade och det började gå upp för mig att jag faktiskt ska till Hawaii (som också länge varit i toppen på min Bucket List) kom jag att tänka på just det där med delfinerna. Och på att Hawaii är ett utav de ställena i världen man kan möta dom. Började prata om det och VIPS så hade hela familjen bokat in en dag på Dolphin & Whale Watching Tour på Oahu’s kust..! Jag menar, hur sjuuuuk känsla var inte det!? Så den 5 januari smäller det – en dag på havet med sightseeing och snorkling, instruktör/guide och fantastiska djur. Delfiner, som ska vara väldigt vanliga att träffa på, kan man få chansen att simma med och på båten får man mindre kurser i hur man läser av kroppsspråk och interagerar med ( och utan att störa) vilda delfiner… Galet! Som jag hoppas på att få plaska runt i vattnet med dom!

Förstår ni att jag blir som en femåring igen bara jag tänker på det?! Pirrig, fånig, spritt i hela kroppen och alldeles toklycklig! Nej jag måste tamejtusan ut och springa – blir ju alldeles knasenergisk i hela kroppen av tanken på allt det här!

tumblr_lvp2p3wYxh1r4uoylo1_500


2 kommentarer

Axlar och den mentala rösten

20121218-122957.jpg

Nyss hemkommen från Sportlife. Blev visst ett gästpass där idag med, efter min intervju part 2. Skönt att få träna på ett nytt ställe när huvudet så väldigt mycket behöver ett miljöombyte från mitt gamla ställe. Även om man alltid känner sig lite vilsen när man tränar på ett nytt ställe där man inte vet vart saker finns. Men skönt för huvudet idag!

Att skada mig har gjort mycket med mitt huvud. Har påverkat mitt sätt att tänka väldigt starkt och tyvärr inte alltid på ett positivt sätt. För det är inte smärtan man är rädd för – den man känner när man tränar ibland – utan den största rädslan ligger i att hamna i skiten igen. Jag är så rädd för att helt plötsligt gå sönder igen och knappt kunna lyfta armen eller sova på nätterna för att smärtan är så djup. Och det har verkligen påverkat den mentala rösten. Ni vet, den som annars hejat på och ropat ”kom igen, du fixar det! Ett rep till, ett rep till – du fixar det!”, just den rösten har fått sig en ordentlig törn. Och det kräver enorm energi att ta fram den igen. Det är DET jag kämpar med idag. Det mentala. Det är den allra största boven. Och det märks så tydligt när jag har någon som coachar, som tror på mig när jag själv inte riktigt gör det, att jag besitter mer styrka, ork och go än jag själv tror i svaga stunder. Kan ni känna igen er i det där? Ni som också blivit skadade? Hur tar ni er över den mentala biten?

Idag körde jag ett axelfokuserat pass för första gången på väldigt länge. Tyngre än på länge, fler set och tills mjölksyran gjorde mig alldeles stum. Och jag fick inte ont – the bad way – en enda gång. Även om jag fick kämpa som en galning för att inte högerskuldran skulle hamna uppe vid örat, som den så gärna gör numera för att kompensera. För att min kropp också verkar ha blivit rädd för smärtan. Och jag vågade till och med slappna av, ha lite kul! DET var också längesen när vi pratar axel. Och det känns som en helt enorm seger för mig, även om jag i våras kanske skulle ha ansett passet vara ”mediokert”. Men små steg framåt. Det är så man får tänka. Små steg kommer ta mig fram det med, även om det kanske tar lite längre tid.

Passet:

Uppvärmning på löpbandet.

Axlar – (superset) Frontlyft/sidolyft – Axelpress – Repdrag i c.c, baksida – Dumbell raises (stång)

Mage – (triset) Magdödaren/planka på bosu/russian twist med medicinboll – 2 set kettlebellsswingar


6 kommentarer

För att mitt hjärta jublar

Det började med ett inlägg på Instagram upplagt av en amerikansk tjej jag följer. En tjej som efter att ha gått ner över tio kilo i vikt sedan januari äntligen börjat finna sig själv – på gymmet, bland vikterna och svetten. Tjejen som tidigare var överviktig och fick höra så mycket kommentarer om hur hon borde banta har nu börjat tävla i Bikini Fitness, men istället för hejarop och high fives får hon idag höra att hon är för smal, för musklig eller för obsessed av träningen. På Instagram skrev om hur otroligt trött hon var på att aldrig kunna ”vinna” och på att människor i ens omgivning hela tiden anser sig ha rätten att döma. Som tycker det är okej att kritisera och komma med kommentarer oavsett om de är nedlåtande och ibland rentutav elaka. För man får ju ha en åsikt och det är ett fritt land – right? Men innebär rätten att tycka och uttrycka sig som man vill automatiskt att man ska och måste tycka allting högt utan att reflektera över om det sårar eller skadar? Det fick mig osökt att tänka på det omdebatterade inlägget Katrin Zytomierska för någon vecka sedan lade upp gällande Sats reklamkampanj och som väckte oerhört mycket reaktioner. Vissa reaktioner gjorde mig glad över att det finns människor därute som förstår vikten av att inte döma andra eller säga allt man tänker högt – andra reaktioner (och tyvärr ett väldigt stort antal sådana) gjorde mig ledsen ända in i själen och nästan mörkrädd.

Så kom jag idag över Annies inlägg och mitt hjärta jublar högt över att det finns människor därute med sunt förnuft, som är vidsynta och har perspektiv på saker och ting. Så därför kopierar jag det rakt av – för jag tycker det är så förbannat tänkvärt.

__________________________________________________________

”Det där är för mycket. En tjej ska inte ha rutor! Du börjar bli större än en karl. Det där ser manligt ut! Det är inte snyggt. Du borde tagga ner på träningen. Det räcker med muskler nu.”

Allvarligt? Vem bestämmer vad som är för mycket? Vem är det som säger att en tjej inte får ha muskler medan en kille får det. Vem ger någon rätten att döma ut vad som är fult eller inte på en tjej (eller kille för den delen). Och när är det okej att vara nedvärderande mot andra människor?

Att vi har olika åsikter om vad som är attraktivt eller inte. Vad som är fint eller mindre fint. Vad vi strävar efter eller vart vi aldrig skulle vilja komma. Det är helt naturligt och inget som jag vill komma ifrån. Alla lika – alla olika. Vi har olika mål i livet och olika syn på saker och det är precis så det skall vara.

Men hur kan det vara okej att säga till någon annan vad som är för mycket eller för lite. Vem som är för tjock, för smal eller för muskulös. Tänker man på att den där tuffa muskulösa, ursnygga kvinnan kanske inte är lika tuff på insidan. Att hon kanske tar åt sig och mår lika dåligt av kommentarerna som om man skulle säga att någon är för stor eller för liten?

Just när det kommer till en kvinnas vara eller inte vara muskulös så finns det massvis av åsikter om detta. Vi skall helst träna – men bara för att bli slimmade. Vi skall gärna springa – men inte bli för smala. Vi skall absolut lyfta vikter – men musklerna skall bara anas.Vi skall inte piffa upp oss – men inte heller grymta och stöna när vi lyfter tungt. Vi skall absolut köra magövningar – men inte ha rutor. Och gud nåde oss om vi har större armar än en karl. Eller bredare rygg. Eller stenhårda lår. Eller låg fettprocent. För då är det inte snyggt. Då är vi beroende. Då är vi galna. Då har vi inget liv. Vi unnar oss inte. Och det är för mycket.

Jag ger upp. Jag är så trött på dessa åsikter. Att jag inte skall få träna och bygga muskler. Att jag inte skall få spänna mina armar (okej – jag har inga biceps men ändå..) och vara stolt över bulan. Att jag inte ska få flexa med magen och tycka det är kaxigt med rutor eller jubla för att jag lyfter min egen kroppsvikt. Eller njuta av att mina lår inte får plats i samma byxor längre utan att det skall påstås att det är manligt eller fult.

Tack – men nej tack. Håll åsikterna för er själv. Jag har de muskler jag har och du de du har. Och andra tjejer har bra mycket mer och jag är galet imponerad av dem och deras dedikation och målmedvetenhet. Och en dag kanske jag är där. Och hela vägen dit skall jag vara stolt över varenda liten muskel jag bygger. Varenda liten sak jag kan spänna. Varenda klänning ja inte kan knäppa över ryggen. Varenda kilo muskler jag lägger på mig. Och det vill jag att ni också skall vara. Hur mycket eller lite ni än vill ha.

Jag har aldrig varit så nöjd med mig själv. Känt mig så kvinnlig och stolt över mig och min kropp och mitt sätt att leva (hur mycket eller lite muskler jag nu har mot någon annan). Aldrig känt mig så strålande och njutit så mycket av varenda litet steg jag tar.

Så nu går jag och lyfter lite tungt och bygger lite mer. Och struntar fullkomligt i om någon tycker att det inte passar sig – för det passar mig.”

20121121-150640.jpg


14 kommentarer

Om att göra slut när det inte längre funkar

So… I’ve done some soulsearching och insåg att det här inte kommer funka. Jag och gymmet alltså. Inte just nu i alla fall. Så det är dags att jag och gymmet tar en paus från varandra, för att se oss om därute, vidga vyerna och hitta tillbaka till träningsglädjen. Som jag gjorde i Hybridträningen. Och Ruffien. Och senast idag hos Crazy P’s. Jag tror att det just nu är enda sättet för mig att hitta till den långvariga motivation jag tidigare haft för träningen. Den som försvann nånstans där i slutet av våren då livet liksom vändes upp och ned och allt blev så mycket mer komplicerat.

Så – miljöombyte alltså. I höst blir det därför en blandning av utomhusträning (löpning & pw’s framförallt), Hybridträning, galen funktionell träning på Crazy P’s & förhoppningsvis lite mer Ruffie. Och yoga! Jag vill börja med yoga.

Beslutet är taget, medlemskapet på Planet ska sägas upp och det känns skönt och rätt. Nu ska jag tamejfan bara fokusera på att vara glad.

20120825-145057.jpg