Tänkte vi startar den här dagen med ett par tänkvärda ord. Har gått och blivit kär i det här citatet och funderar på om jag ska måla en stor tavla med den på och sätta upp nånstans där jag alltid ser den. För visst ligger det en del i det han sagt?
Ha en fin dag folket. I’m off to work för ett PT-pass och för ett eget bröst-/tricepspass för att fira träningsvärken som smugit sig på under natten. Magen är dööööd! 😀
Det började med ett inlägg på Instagram upplagt av en amerikansk tjej jag följer. En tjej som efter att ha gått ner över tio kilo i vikt sedan januari äntligen börjat finna sig själv – på gymmet, bland vikterna och svetten. Tjejen som tidigare var överviktig och fick höra så mycket kommentarer om hur hon borde banta har nu börjat tävla i Bikini Fitness, men istället för hejarop och high fives får hon idag höra att hon är för smal, för musklig eller för obsessed av träningen. På Instagram skrev om hur otroligt trött hon var på att aldrig kunna ”vinna” och på att människor i ens omgivning hela tiden anser sig ha rätten att döma. Som tycker det är okej att kritisera och komma med kommentarer oavsett om de är nedlåtande och ibland rentutav elaka. För man får ju ha en åsikt och det är ett fritt land – right? Men innebär rätten att tycka och uttrycka sig som man vill automatiskt att man ska och måste tycka allting högt utan att reflektera över om det sårar eller skadar? Det fick mig osökt att tänka på det omdebatterade inlägget Katrin Zytomierska för någon vecka sedan lade upp gällande Sats reklamkampanj och som väckte oerhört mycket reaktioner. Vissa reaktioner gjorde mig glad över att det finns människor därute som förstår vikten av att inte döma andra eller säga allt man tänker högt – andra reaktioner (och tyvärr ett väldigt stort antal sådana) gjorde mig ledsen ända in i själen och nästan mörkrädd.
Så kom jag idag över Annies inlägg och mitt hjärta jublar högt över att det finns människor därute med sunt förnuft, som är vidsynta och har perspektiv på saker och ting. Så därför kopierar jag det rakt av – för jag tycker det är så förbannat tänkvärt.
__________________________________________________________
” ”Det där är för mycket. En tjej ska inte ha rutor! Du börjar bli större än en karl. Det där ser manligt ut! Det är inte snyggt. Du borde tagga ner på träningen. Det räcker med muskler nu.”
Allvarligt? Vem bestämmer vad som är för mycket? Vem är det som säger att en tjej inte får ha muskler medan en kille får det. Vem ger någon rätten att döma ut vad som är fult eller inte på en tjej (eller kille för den delen). Och när är det okej att vara nedvärderande mot andra människor?
Att vi har olika åsikter om vad som är attraktivt eller inte. Vad som är fint eller mindre fint. Vad vi strävar efter eller vart vi aldrig skulle vilja komma. Det är helt naturligt och inget som jag vill komma ifrån. Alla lika – alla olika. Vi har olika mål i livet och olika syn på saker och det är precis så det skall vara.
Men hur kan det vara okej att säga till någon annan vad som är för mycket eller för lite. Vem som är för tjock, för smal eller för muskulös. Tänker man på att den där tuffa muskulösa, ursnygga kvinnan kanske inte är lika tuff på insidan. Att hon kanske tar åt sig och mår lika dåligt av kommentarerna som om man skulle säga att någon är för stor eller för liten?
Just när det kommer till en kvinnas vara eller inte vara muskulös så finns det massvis av åsikter om detta. Vi skall helst träna – men bara för att bli slimmade. Vi skall gärna springa – men inte bli för smala. Vi skall absolut lyfta vikter – men musklerna skall bara anas.Vi skall inte piffa upp oss – men inte heller grymta och stöna när vi lyfter tungt. Vi skall absolut köra magövningar – men inte ha rutor. Och gud nåde oss om vi har större armar än en karl. Eller bredare rygg. Eller stenhårda lår. Eller låg fettprocent. För då är det inte snyggt. Då är vi beroende. Då är vi galna. Då har vi inget liv. Vi unnar oss inte. Och det är för mycket.
Jag ger upp. Jag är så trött på dessa åsikter. Att jag inte skall få träna och bygga muskler. Att jag inte skall få spänna mina armar (okej – jag har inga biceps men ändå..) och vara stolt över bulan. Att jag inte ska få flexa med magen och tycka det är kaxigt med rutor eller jubla för att jag lyfter min egen kroppsvikt. Eller njuta av att mina lår inte får plats i samma byxor längre utan att det skall påstås att det är manligt eller fult.
Tack – men nej tack. Håll åsikterna för er själv. Jag har de muskler jag har och du de du har. Och andra tjejer har bra mycket mer och jag är galet imponerad av dem och deras dedikation och målmedvetenhet. Och en dag kanske jag är där. Och hela vägen dit skall jag vara stolt över varenda liten muskel jag bygger. Varenda liten sak jag kan spänna. Varenda klänning ja inte kan knäppa över ryggen. Varenda kilo muskler jag lägger på mig. Och det vill jag att ni också skall vara. Hur mycket eller lite ni än vill ha.
Jag har aldrig varit så nöjd med mig själv. Känt mig så kvinnlig och stolt över mig och min kropp och mitt sätt att leva (hur mycket eller lite muskler jag nu har mot någon annan). Aldrig känt mig så strålande och njutit så mycket av varenda litet steg jag tar.
Så nu går jag och lyfter lite tungt och bygger lite mer. Och struntar fullkomligt i om någon tycker att det inte passar sig – för det passar mig.”
Variation är något som för mig är väldigt viktigt. Inte bara allmänt i livet, utan även vad gäller min träning och mina upplägg. Inte bara för mitt huvud och träningsglädjens skull – utan också för att min kropp inte ska vänja sig för mycket vid typen av arbete som utförs och därför hamna på någon slags plattå. Om det är så att den gör det kanske inte stämmer rent teoretiskt – men jag upplever det definitivt så. Visste ni att man bör förändra sitt träningsprogram var 6-8 vecka för att undvika adaption? Det behöver inte handla om stora förändringar alla gånger; ibland räcker det helt enkelt med att bara byta ordning på övningarna för att musklerna ska få sig en chock. Andra gånger kan det krävas mer omfattande förändringar för att man själv inte ska tröttna. Byta ut gymmet mot spåret eller testa något man aldrig gjort förr.
På senare tid har jag ju pratat mycket om Supersets och Dropsets – ett sätt att variera träningen med små medel som jag fullkomligt älskar. För att det verkligen känns i hela kroppen att det kräver mer av en. Och för att det är tidseffektivt och dessutom rätt kul att bli så utmattad i en muskel att man knappt orkar använda den alls sen. (Eller så är det bara jag som är störd som kan se det roliga i det? 😉 ) Idag tänkte jag ge er några exempel och korta förklaringar på hur man kan lägga upp sitt program. Kanske behöver just du pröva något nytt? Tveka inte att testa dig fram och hitta något som du gillar.
Split routine – ett utav de troligtvis vanligaste sätten att lägga upp styrketräning på. Man delar helt enkelt in kroppen (splittar) i muskelgrupper/delar och sprider ut dessa över antalet träningspass man har i veckan. Ett 2-split kan vara överkropp & underkropp, ett 3-split a) rygg/biceps/axlar, b)bröst/triceps/mage och c)ben/rumpa. Själv kör jag för det mesta ett 4-split som jag delar upp i a) rygg/biceps, b) bröst/triceps, c) axlar/mage & d) ben/rumpa. Ett bra sätt att träna på om man vill bygga muskler – varje muskel får nämligen god tid att återhämta sig på innan de blir tränade igen.
Supersets – ett samlingsnamn för olika varianter att koppla ihop flera övningar utan vila emellan. Målet är här att stimulera muskeltillväxt och muskeluthållighet. Fördelen – det är väldigt tidseffektivt! Nackdelen kan dock vara att det kan bli svårt att utföra på ett smockfullt gym om man förlitar sig på maskinerna, så det kan krävas mer erfarenhet. Supersets kan man göra på olika sätt:
Trisets – fungerar på samma sätt som supersets men man har här tre övningar på raken innan vila. Exempel agonist + agonist + agonist. Eller ett exempel på vanlig svenska: knäböj + utfall + benspark.
Cirkelträning – ett kul, tidseffektivt sätt att engagera hela kroppen i träningen. Kan läggas upp på olika sätt, men vanligt är att man varvar kondition och styrkeövningar i olika stationer. Övningarna kan varieras i oändlighet och här finns stort utrymme för fantasi. Lämpar sig väldigt bra för den som vill åt en viktnedgång, den vanliga motionären, hemmatränaren, förbättrad syreupptagning och uthållighet – eller varför inte för den som bara vill ha kul? Mindre effektivt är det för någon vars fokus är att bygga stort då tempot ofta är för högt och då dom relativt låga vikterna inte direkt främjar muskeltillväxten. Exempel på cirkel:
Ni som vill ha lite inspiration till cirklar kan ju ta en titt på dom jag körde tidigare i år hemma i trädgården, på gymmet & dom crossfit-inspirerade.
Gillar ni detta inlägg, let me know, så knåpar jag ihop lite fler tips på hur man kan lägga upp sina styrkepass. Låt mig också veta om ni testar/har testat redan och era tankar kring uppläggen! Alltid kul med nya inputs 🙂
Wow! Erika, jag kan snacka drömkroppar och ideal i all evighet! Det här med drömkroppar är faktiskt rätt intressant. Särskilt när vi snackar träning/kost i samband med det. För någonstans så känns det ju onekligen lite tabu att prata om det högt och synligt. Det där med utseende och ytlighet. Folk rasar när man talar om att man vill gå ner i vikt – särskilt om man är ”normalbyggd” eller ”kurvig bara”. Få saker idag är så känsliga som att prata högt och ärligt om kroppar, ideal och storlekar. Och jag kan förstå det. Ibland. Till en viss gräns. För ja, det finns en helt enorm vikthets/kalorihets/kalla-det-vad-man-vill-hets därute. Och alldeles för många som lider utav det. Som inte kan ta på sig skygglappar och leva opåverkad av samhället. (Om det nu ens går?) Och man letar syndabockar tills man hittar fel överallt, diskuterar kors och tvärs i all oändlighet… Och det är fantastiskt att diskussionen finns! Den behövs! Det kritiska tänkandet behövs!
Men jag kan också tycka att det går till överdrift. Det där med att man idag ”inte får” vilja tappa vikt om man inte är hutlöst överviktig, eller vad det nu är man vill och inte vill, är och inte är. I slutändan handlar det ju faktiskt om någonting som är otroligt relativt och individuellt. Och vem har ens rätten att säga vad man får och inte får när det kommer till ens egen kropp? Missförstå mig rätt, även jag tycker att det finns gränser för vad som är hälsosamt/ohälsosamt, även jag har mina uppfattningar om rätt och fel. Men jag menar ändå på att det handlar om vad man själv, som individ, upplever att man mår bra av. Man har fortfarande ett visst eget ansvar. Det finns så mycket att säga om det här, men jag lämnar det därhän. Jag tror att ni förstår min poäng. Med det sagt… Erika, här kommer mitt något svamliga svar på din fråga/rubriken du gav mig.
När jag bestämde mig för att förändra mitt liv var det helt och hållet av ytliga skäl. Allt handlade om att förändra mitt yttre. Och jag sticker inte under stol med det. Det var det enda jag tänkte på i början – av det enkla skäl att jag faktiskt inte längre mådde bra av att se mig själv i spegeln och inte känna igen mig själv. Eller känna mig helt kvävd i ett par jeans för att magen ständigt kändes/var svullen. Inte så att jag äcklades av mig själv, nej det är för starkt, men min självkänsla var oerhört negativt färgad efter den viktuppgång som smugit sig på efter att jag lämnat mitt aktiva entertainerliv i Spanien. Jag har aldrig varit sådär fasligt överviktig, om man ska fråga omvärlden, men tillräckligt för att inte trivas. Och för mig räcker det som skäl för att en människa ska få vilja förändras. Så jag började träna. Äta bättre – eller snarare äta bra och mycket mer än annars – för att nå dit jag ville. Drömkroppen. Något sånthär hade jag nog tänkt mig back then:
Men i takt med att min kropp började förändras, började även mina ideal att göra det. Jag började värdesätta den välmående kroppen mer. Inte bara en kropp som såg bra ut. Och det för att jag helt enkelt började förstå vad en välfungerande, glad kropp gör för huvudet och självbilden. För när min kropp började må bättre, började även huvudet göra det, även om jag inte blivit av med allt jag ansåg vara överflödigt. Jag lärde mig genom träningen att värdesätta mig själv och min kropp på ett sätt jag tidigare inte kunnat. Och jag började istället drömma om en starkare kropp. En snabbare, en tåligare och roligare kropp. Jag började se skönheten i muskler – de man har blött, gråtit och svettats för. Det var inget jag ville ha i början, musklerna, men när dom plöstligt började göra sig synliga blev jag snart förälskad. Och plötsligt var vikten helt obetydlig! För jag lärde mig ju snart att dom där siffrorna var förbannat missvisande; jag gick ju upp i vikt samtidigt som jag droppade i klädstorlekar. Och precis här befinner jag mig än idag. Med en modifierad bild av hur min drömkropp ser ut och är. Jag vill fortfarande bli av med överflödiga centimetrar ; för att hamna där jag själv trivs som bäst med min kropp. Men jag vill växa också. Få fram definitioner och bevis på hårt arbete. Och en jävligt stark och lycklig kropp! Men för att ge dig ett enkelt och konkret svar:
Och det ÄR faktiskt okej att träna/leva sunt för att förbättra sitt yttre. Så länge man inte glömmer bort att där finns så mycket mer än bara det yttre som är av vikt. Men alla behöver vi börja någonstans, eller hur?
nicolesoraya 