Jag har varit oerhört dålig på det här! Skrivandet, that is. Jag tror det har att göra med den bristande motivation jag känt sedan min praktik började. Det är något med allt det här – med den bristande orken – som ger mig enorma skuldkänslor och även får stressen att sprida sig i min kropp. I mitt yrkesliv är stress något bra, något som får mig att prestera bättre än jag visste jag kunde. Men på min fritid är stress en av mina största fiender som fullständigt slår ut mig både fysiskt och mentalt. Och den tid då jag inte behöver ägna mig åt något mer än sådant jag inte alls måste göra, det är en av mina oumbärliga energikällor. Det är då jag ägnar mig åt läsandet, målandet, skrivandet och allting annat som i vissa människors ögon kan anses vara helt onödigt. Tidsfördriv. Det var även där träning brukade komma in för bara någon månad sen. För mig är det mina ventiler. Lika essentiella för min överlevnad som de vitala organens funktioner för min kropps. Bara en dag utan är för mig en uppoffring som starkt påverkar hela mitt humör och välmående. Visst är det lustigt hur mycket det kan betyda för vissa av oss att få ägna oss åt att skapa?
Vart jag vill komma med allt det här vet jag inte riktigt. Jag tror jag försöker förklara mig själv för mig själv. Tror jag försöker finna ett sätt att komma överens med mig den här sista streckan av FF-november och förlika mig med tanken på att jag faktiskt kan ha överseende med mig själv ibland också. Jag har ju överseende med alla andra i min omvärld när de ”misslyckas” med saker och ting – så varför ger jag inte mig själv en break?
Det är svårt att finna tiden just nu. Ännu svårare att finna orken. För att stressa mellan praktik och jobb och studier och sen få in träningen – det tär på mig. Förstör ibland hela dagar. Förstör min kärlek till träningen. Och förstörs min kärlek till träningen är jag rädd att det kommer bli tusenfalt svårare för mig att finna den igen. Och det må låta fånigt – men det skrämmer mig. För jag mår bra av träningen – men på mina premisser! När jag gav mig in i FF och allt det här hade jag inte en tanke på att november månad skulle komma att bli så tung. Jag hade inte en tanke på min praktik, som i ärlighetens namn är lika tung som ett heltidsjobb, och den mentala utmattning som ofta medföljer när veckan är över. Men det är inte bara en vecka den här gången, det är en hel månad. En månad då jag går upp i ottan för att stressa mig genom ett träningspass, för att stressa till praktikplatsen, för att stressa därifrån till jobbet och komma hem så sent att jag knappt orkar med studierna överhuvudtaget. Och det är inte ett alternativ. Studierna får inte bli lidande! Så det blir träningen som får försöka pusslas in. För att träningen är det enda som inte betalar min hyra eller ger mig de betyg jag vill ha. För att träningen just nu blivit ännu ett stressmoment jag inte riktigt längre känner att jag gör för mig själv alla gånger. Och där har vi själva kärnan till min bristande motivation!
Jag säger inte att jag inte tränar. Men jag säger att det här konceptet just nu inte riktigt fungerar för mig. Visst ger det resultat och visst är jag glad att jag fått ordning på matvanorna igen, men jag har inte kul längre. Träning för mig – och anledningen till att jag började tycka om det – var just för att det inte kändes som ett måste. Det var kul och fick mig att må bra och gav mig ett socialt utbyte. Träningen och gymmet blev för mig en tillflyktsort och något som ständigt byggde upp min motståndskraft för yttre påfrestningar. Just nu börjar det gå åt motsatta hållet. Jag vill inte träna för att jag känner ett måste. Vill inte träna trots att jag varken orkar eller känner lusten – bara för att slippa ett ont samvete. Livet är inte alltid kul och det är fyllt av måsten man helt enkelt måste lära sig att leva med och det är just därför träning för mig måste vara kul! Det är därför jag fortsatt.
Så, det är dags att jag slutar kräva sådant av mig själv som får mig att se ner på den jag är. För jag har ingen som helst anledning att göra det. Jag har inte misslyckats – jag vill bara lyckas på mina egna villkor. Och ja, det kanske tar längre tid, men det får nog göra det. För det är inte alltid resultatet som är det viktigaste i slutändan. Det är vägen dit.
Från och med idag får det vara nog. Inte på FF, men på det dåliga samvetet över att jag inte gör det jag ”borde” varje dag. Från och med idag ska jag försöka hitta samma glöd jag kände i början på hösten när träningen var något jag verkligen brann för. Jag ska träna det jag vill, när jag vill och inte ge mig imaginära bitch-slappar när jag väljer att ge mig en träningsfri dag. Jag tar med mig allt det jag lärt mig från FF och tillämpar det i mitt liv på mitt sätt. Från och med idag ska all min träning vara för min skull och inte för att bevisa något för mig själv jag inte har någon anledning att bevisa. Jag vet redan att jag kan nå mina mål. Jag vet redan att jag har en styrka och envishet större än dom flesta därute. Men jag vet också att jag inte är beredd att överge mitt välmående för att se några snabba resultat.
Från och med idag ska jag ge mig chansen att lyckas.
nicolesoraya 