nicolesoraya

En blogg om träning, kost och min resa mot ett starkare jag.


2 kommentarer

WODnesday

Just hemkommen från jobbet/gymmet. Nygamla blåsor på handflatorna, värkande muskler och röd i fejset. Som det ska vara efter två intensiva WOD:ar. Ja, ni har ju en del att ta igen på min träningsfront – både bra och dåligt. Och hur jag ska hinna uppdatera om allt vet jag inte, men ni ska få inblickar. Det lovar jag. As for now… Har kört Crossfit i en sisådär två och en halv vecka nu. Behövde en rejäl spark i baken, en fet utmaning och någon som sa åt mig vad jag skulle göra. För ni förstår (fast det kanske ni inte alls gör – för det gjorde INTE jag tidigare) att ibland kan det vara svårt att finna energin och engagemanget för den egna träningen när man lägger ned så mycket av sin tid och energi åt att engagera sig i andras. För så kan jag känna ibland, eller har gjort mycket, den senaste tiden. Ni vet, när man befinner sig i något helt nytt och inte hunnit finna vare sig balans eller fotfäste riktigt.

Så, Crossfit alltså. Det började som en engångsgrej – en utmaning från Omid. Vi skulle köra ihop en dag och han såg nog på mig att jag behövde en fet kick i nyllet för att tagga till – and believe me – jag fick en! Trodde jag skulle dö efter första 10 minutrarna av ”Hundringen” (100 chins, 100 push ups, 100 squats och 100 situps), så gissa om man kände att man levde när hundringen följdes av en 20 minuters AMRAP av 12:or i marklyft, push press, toes to elbows och boxjumps. Mhm… Vansinnes-passet from HELL. Och precis vad jag behövde. En utmaning – utan fokus på att lyfta tyngre och tyngre (förutsättningarna är inte riktigt rätt just nu), utan på att förbättra de andra resultaten. Tider, teknik, kondis och den mentala djävlar-anamma-rösten som lyst med sin frånvaro ganska mycket senaste halvåret. Precis där befinner jag mig alltså just nu. Letar mig tillbaks till go-getter-Nicole. Viljan. Motivationen med stort M. För NEJ – motivation är sällan gratis. Åtminstone inte i längden. Och den måste jobbas lika aktivt för som med kroppshållningen; bra dagar går det av sig självt, de sämre dagarna är det ett himla jobb och aktivt tänkande som ska till.

Anyways people. Resten av kvällen ska jag ägna mig åt att vara sjukt jäkla tacksam. För att jag idag äntligen fick träna med mannen igen (det händer alltför sällan these days). För mina hårt kämpande klienter som lyst upp min dag. För fantastiskt fina vänllegor (vän/kollega alltså) och deras genuina engagemang i mig/oss. För att jag inte tycker det är lika jobbigt att stå på det jädrans löpbandet längre. För att det varit sol hela dagen och jag sluppit frysa (which I hate). För att jag varje dag får komma hem till en tokrolig hund som överöser mig med ovillkorlig kärlek. För att världens finaste mamma dök upp, sov över och lämnade små kärleksfulla spår efter sig. För fina ”hund-grannar” som plockade med sig Eldar till Gärdet på bus och möjliggjorde träningspasset med kärleken. Och för er fina som fortfarande tittar in och lämnar fina ord efter er. Ni har varit saknade!

wodnesday(1)DAGENS WOD:AR

”Elizabeth”

3 x 21/15/9 reps – Ryck & dips

”Helen”

AMRAP 20 min – 400 m löpning, 21 KB-swingar & 12 chins


1 kommentar

PT-pass med bloggläsare no.2

Vad kul det är att få möjlighet att träffa några av er läsare! Den här veckan har gett mig möjlighet att göra det, något som både är kul och lärorikt för mig. Dessutom blir man grymt inspirerad av att möta människor som själva brinner för träning och som är frågvisa och intresserade. Som små svampar som suger åt sig all info man kan få. Jättekul!

Igår hade jag mitt andra PT-pass med en ”ny” människa. Någon jag aldrig mött förr och som jag dessutom inte hade en ordentlig bild av alls (som i Johannas fall då jag följt hennes blogg länge nu) – jättespännande och kul! Och vilken härlig känsla det är när man hälsar på varandra för första gången någonsin och man genast blir av med nerverna. Så kändes det igår. Det hade nog dels att göra med att jag dagen innan fått göra av med dom flesta nerverna, men också för att det är lätt att känna sig lugn och glad när man möter människor som liksom är ett enda stort leende.

Malin och jag hade haft mailkontakt under veckan och eftersom man i vanliga fall skulle gjort en liten intervju med en ny klient så tog vi en light-variant av denna via mail. För även om dom här PT-passen är mycket till för min utbildnings skull och bra träning inför praktiska proven, så vill jag ändå försöka möta mina testkaniners mål och hjälpa dom med det jag kan. Man pratar mycket om att individanpassa träningen och just det tror jag är hemskt viktigt som PT. Det behöver inte betyda att man alltid har totalt nya pass med nya övningar man aldrig kört med någon annan (går det ens?) – för pass kan man ”återanvända” – men det handlar om att försöka hitta sätt att återanvända dom på som är rätt för klienten och dess mål. En knäböj är en fantastisk övning på så många sätt att man kan ha sju klienter med olika mål men ändå använda just den övningen. Förstår ni vart jag vill komma? Det handlar om att veta varför och vad jag vill uppnå med övningen.

Gårdagens pass: Uppvärmning på cykel, sen styrka & därefter stretch.

  • Knäböj (första gången med fri stång för Malin, jättekul att se hur fin teknik hon hade trots att det var ovant!)
  • Enbensspark – excentriska
  • Bulgariska utfall (även det första gången – snacka teknisk utveckling mellan set1 och set3! Coolt!)
  • Sumo squats

Som ni ser var gårdagens pass också för ben och övningarna går igen – men den här gången med lite extra fokus på att trötta ut låren (som för Malin gärna ”tar över”) och försöka hitta kontakten med sätet. För det där med kontakten kan vara himla trixigt ibland och för Malin har det just varit det. Så utöver dom övningarna vi gjorde igår skickade jag även med Malin lite tips på sätt att ”hitta” sätet på – t.ex. att pröva på min stora hat/kärleks-övning (för att det är djäääävulskt jobbig, men fantastisk om man vill mörda rumpan) enbensböj i smith. Ett annat tips är att testa enbenta höftlyft.  I den bästa av världar hade vi hunnit med alla övningar jag ville – men ibland går tiden snabbare än väntat och särskilt när man går igenom nya övningar och varianter på dom. Det där med tidshållningen är något det verkligen måste jobbas med och något man lär sig med tiden; alltså ett utvecklingsområde.

Idag har jag blivit lovad en liten rapport om hur det känns i ben och om sätet svarat på träningen igår – ser fram emot det! Utöver det, TACK MALIN för att du vågade va min testkanin och dök upp fast killen på T-banan skickade dig åt helt fel håll 😉

Och nej, klart jag inte lyckades få några bilder från igår heller! Positivt för PT-rollen såklart, men tråkigare för bloggen 😉 Så ni får hålla till godo med en bild på enbensböjen (eller enbens-utfallet som jag vet att jag också kallat det nångång.)


1 kommentar

Att lägga sitt liv i andras händer

20121119-162623.jpg

Sitter här och fullkomligt meganjuter av min megakopp med proteinboostad varm choklad. Alltså fattar ni vad gott det är?! Särskilt när man kommer hem alldeles kallsvettig (på ett bra sätt allstå – jag blir kallsvettig när jag svettas vid träning) och iskall efter ett ordentligt träningspass. Mannen min som byggde på sin tatuering igår kör vilovecka nu, så jag tog tillfället i akt och bad honom coacha mig. Även blivande PT’s har stor nytta av en PT 😉 Särskilt när motivationen för den egna träningen brustit.

Nu är jag en sån som inte riktigt tycker om – eller snarare är helt bekväm med – att helt överlåta planeringen av mina träningspass till andra när det börjar gå ut över mina comfort zones. För jag tycker ju inte om att göra sånt jag är väldigt dålig på (typ springa) – trots att jag vet det är där den största utvecklingen finns att hämta. Allt det här är något jag lärt mig att utmana tillsammans med Viking och som jag får jobba på hela tiden för att inte falla tillbaks i gamla vanor. Som med våra crossfit-pass, hybridträningen och passen hos Crazy P. Sånt är verkligen inte lätt för mig alla gånger och ofta är min självsäkerhet nere i bott första gången. Vissa dagar är det lättare än andra och just idag var det nog väldigt nyttigt för mig att låta någon annan bestämma över mitt pass. Liksom bara nicka, tuta och köra. Bara falla bakåt i någons armar – ni vet som Patrik Sjöberg i Siba-reklamen? Fast hoppas på att den där Fabian tar emot en alltså 😉

För vem vill väl vara kvar i samma gamla vanor hela jäkla livet? Nope. Utveckling people. Det är vad jag vill åt. Tittar in lite senare med ett inlägg om dagens pass.


4 kommentarer

Och så dagens träning…

20120830-204231.jpg

…fick bli en 40 min intervallrunda i Stora Skuggan. Det går lättare numera måste jag säga, det där med springandet. Älskar jag det? Nej, inte än. Men jag tror jag börjar förstå lite av det fina med det ändå. Fick dessutom springa bland massor av megasöta kalvar (och en enorm vindögd tjur) och det är verkligen en energikälla för mig. Natur och djur. Varje gång jag är ute sådär inser jag mer och mer hur lite stadsmänniska jag egentligen är. Så en dag är det definitivt jag som tar mitt pick och pack och flyttar härifrån. Ut till djur, vatten och natur. Inte för långt från stan – men definitivt tillräckligt långt bort för att inte känna av vare sig stress eller stadsbuller. Yep.


1 kommentar

På väg tillbaka!

20120830-182920.jpg

Känner äntligen hur träningsglädjen kommer smygandes tillbaka! Jo, min kropp är fortfarande sliten och trött. Jepp, jag har fortfarande svårt att få i mig maten jag behöver. Och nej, jag orkar fortfarande inte träna som förut – lika ofta eller mycket. Men jag är äntligen på väg tillbaka – och det känns kul igen.

Har i veckan kört både Hybridträning & mitt livs första Kettlebellspass. Jobbigt som fan och båda två ordentliga utmaningar. Och full av både blåmärken och träningsvärk är jag. Men jag mår SÅ mycket bättre när jag fått köra hårt. Även om passen blir färre och kortare. Just nu är det det som funkar; kort, intensivt, nytt och roligt. Men hårt är det ju likväl. Och att träna med Patric är super! Rolig och inspirerande – och väldigt duktig på att komma med tips och hjälp vad gäller teknik. Gillas.

Rekommenderar verkligen att titta in på hans gym om ni kan! Första passet är gratis 😉


2 kommentarer

Om Ruffien

20120823-094740.jpg

Kämparglöd. Djävlaranamma. Skratt. Svett. Mjölksyra. Samarbete. Kroppskontakt. Envishet. Krampande muskler. Blött. Skitigt. Ren jävla kärlek. Så kan man beskriva gårdagens Ruffie Training i Kungsträdgården där jag och 65 andra träningstokar samlats för att svettas i regnet och leran. Min första Ruffie men definitivt inte sista och jag är nu sjukt sugen på en ruffieinstruktörslicens.

För er som aldrig hört talas om Ruffie kan jag starkt rekommendera att testa ett pass av denna träningsform som hämtat inspiration ur brottning och kampsporter. Ta en titt på http://ruffietraining.com och get out of them comfort zones. Jag lovar ni kommer ha grymt kul! Och få ordentligt med träningsvärk 😉