nicolesoraya

En blogg om träning, kost och min resa mot ett starkare jag.


Lämna en kommentar

Årskrönikan – del 2

Då fortsätter vi med nästa kvartal i mitt 2012. Vändningarnas kvartal.

April

April månad var utmaningarnas tid – jag utmanade er att börja le mot främlingar, hjälpa newbies på gymmet, att sluta missunna varandra framgångar och ni minns väl sockerutmaningen? Det var nu jag började bestämma mig för saker, som att sluta universitetet och söka till PT-utbildningen. Kostmässigt var jag en hejare på snabbmat – den rena, hemlagade, enkla varianten – och fortsatte att förälska mig i kesokvargen. Jag fyllde år, besökte min familj på landet, deppade ihop en aning när jag blev tvungen att åka tillbaks till stan och spenderade mer tid än nånsin på gymmet. Och det syntes! Jösses vad jag fick resultat under april! Musklerna växte, fettet sjönk och mot slutet kunde jag knäppa smaljeansen. Jag började även titta på amerikansk fotboll och lära mig alla sjutusenmiljoner regler, spendera allt mer tid utomhus och längta till sommaren. Åh! Och crossfit-debuten såklart!

3

Maj

Crossfiten fortsatte de två första veckorna i maj och jag började märka en stor skillnad på min uthållighet. Jag började söka jobb, vikarierade som lärare en hel del på min praktikplats och gjorde mitt bästa för att mot slutet försöka ignorera ett trasigt hjärta. Tills det inte längre höll. Jag promenerade mycket, åt ännu mer kesokvarg, hade långa samtal med goda vänner och försökte finna fotfäste alltmedan jag gladdes åt de allt mer framträdande musklerna.

2Juni

Det var först nu man på bloggen kunde se spår av förändringarna i mitt liv, framförallt då antalet blogginlägg drastiskt halverades. Jag åkte än en gång hem till mina föräldrar, sökte tröst och energi, firade min yngsta brors student. Under tiden tränade jag utomhus med mostrarna som fick mig att kikna av skratt. Började få problem med stressmage, särskilt när jag var i Stockholm. Jag övergav en av mina största comfort zones och kroppsnojor när jag köpte mina första träningsshorts – och vågade använda dom. Skrev ett helt inlägg om vilken seger det var över benkomplexen jag haft ända sedan tonåren. Jobbade, jobbade, jobbade och försökte fylla fritiden med hård träning, vänskap och lånade husdjur. Och mot slutet av månaden började kroppen kännas väldigt sliten, småförkylningarna började avlösa varandra och humöret började svänga väldigt. Började känna att balansen blev allt sämre.

1

…fortsättning följer.


1 kommentar

Årskrönikan – del 1

Ni har väl inte missat alla fantastiska årskrönikor därute i bloggosfären? Tycker själv att det är fantastiskt kul läsning och inför nya året tänkte jag slänga ihop en helt egen. Här kommer första delen i tillbakablicken av mitt väldigt händelserika år! Ett år som varit en emotionell berg-och-dal-bana men helt fantastiskt på många vis.

Januari

Inleddes med pluggande och tentastress. Jag svor på att komma i mitt livs form till sommaren, återupptog morgonprommisarna, började träna allt tyngre och inspirerades av Arnold. Det skapades mycket tavlor, bloggades flitigt och experimenterades i köket. Det var också under januari månad de allra första, blyga spännisbilderna dök upp på bloggen. Var så jädrans stolt över dom begynnande konturerna på min rygg!

7eab0504-0819-4914-89c5-df6086a7acefwallpaper

Februari

Kärleken för träningen växte stadigt och snabbt under februari. Jag förälskade mig i axelpass, bulgarian split squats och Kesella-frukostar. Slog halvt ihjäl mig på ett av gymmets klädskåp, pannan pryddes av en enorm bula och jag fick massor av nya läsare. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Pluggstressen fortsatte och jag gick ut på vårens första praktik. Och jag tog mig ur mina comfort zone när jag lade ut före/efter-bilden från FitnessFighten och för första gången gav mig på bänkpress med fri stång! Världens finaste Carro gav mig biljetter till Nike Blast och jag hade hur kul som helst. Det var nu jag på allvar började träna med Viking som träningspartner, gladdes över den allt bättre formen och motivationen var gränslös. Det var också i februari jag började ifrågasätta mitt utbildningsval och titta på PT-utbildningar.

09248e9e-a400-497a-9f1b-430a4ef8860awallpaper

Mars

Alltfler formbilder började dyka upp i takt med att jag fann konturer på axlar, armar och mage. Nu började vårkänslorna spira ikapp med solen och pluggandet förflyttades utomhus samtidigt som jag började fundera på en sockerutmaning. Jag led av pannkaksmani, pollenallergi och otaliga blåmärken efter den nya, tuffare träningen med Viking. Och jag förälskade mig totalt i bröstpassen! Mars månad präglades av allt det nya jag testade; matmässigt, träningsmässigt och inte minst byxstorleksmässigt! Jag kunde nämligen få på mig mina smaljeans från gymnasiet igen och åtminstone nästan knäppa dom. Det var också nu jag på allvar bestämde mig för att träna på och klara min första chins.

44c64ec7-58a1-4a6d-85f1-903a0d352c15wallpaper

…to be continued.


5 kommentarer

New Year’s Resolution

20121231-004711.jpg

Har varit lite tyst här – och just nu behöver jag nog få ha det så. För när det inte händer överdrivet mycket på träningsfronten så blir ju liksom bloggen lidande. Och någonstans blir det liksom någon slags inre press på en att ändå prestera, spruta ut inlägg här men man har liksom inte så mycket att säga och då är det bara den inbillade pressen kvar. Så det få bli lite som det blir ett litet tag. Bara tills jag känner LUST att skriva igen liksom. Men jag försvinner inte helt, bara litegrann som nu ungefär.

Idag har jag funderat väldigt mycket på det där med nyår. Har nog aldrig varit jättemycket för nyårsfirandet i sig – eller nyårslöftena kanske. Har liksom alltid lite sett det som nånting man bara gör för sakens skull men inte menar egentligen, eller fullföljer. Så jag har aldrig avgett några. Åtminstone inte vad jag kan minnas. Och jag har lite problem med det där generellt – löften som bryts alltså – så jag lovar hellre ingenting. Mer än att göra det bästa jag förmår utav saker och ting. I höst (och sommar) har det inte varit till tillfredsställelse, det jag förmått göra. Även om jag med facit i hand vet att jag gjort så gott jag kunnat. Eller snarare orkat. För det har varit en tuff tid på många vis. Fantastisk men tuff. Och att göra det bästa man förmår innebär inte att alltid ligga på samma standard, att aldrig falla eller göra misstag. Men det innebär att alltid resa sig upp igen. Att ta sig igenom och se framåt. Att säga till sig själv att ja, där sket det sig, men det betyder inte att jag inte kan lyckas. Att göra det bästa man förmår handlar ibland om att vara ärlig mot sig själv när något inte längre håller – och att våga erkänna för sig själv man behöver andrum och tid för eftertanke.

Sista halvåret har varit sådant för mig. Och idag, när jag sitter här, så inser jag att jag gjorde helt rätt som tog ett break från träningen. Trots att jag lagt på mig, säkerligen tappat i muskelmassa och kommit längre bort från både smaljeans och ”drömformen”. Trots att jag har dagar då jag vill slänga varenda byxa för att de sitter lite tajtare än jag vill och förbannar hela världen för att det inte existerar en enda (!) passande BH i hela landet. Men sanningen är den att jag behövde det. Min kropp var sliten, men framför allt mitt huvud var i stort behov av att få ta det lugnt ett tag. Visste ni att överträning inte alltid handlar om att man tränat för mycket eller hårt? Jag hade ingen aning. Inte den blekaste, förrän den dagen jag satt där på skolan och ämnet diskuterades i klassrummet. Och jag minns så sjukt väl hur jag tittade ner i min bok på den LÅNGA listan av tänkbara symptom – och insåg att jag kunda pricka av alla utom en när jag tänkte tillbaks på hur jag upplevt sensommaren/hösten. Jag var så jädrans förstörd. Och jag kanske aldrig fick den ”diagnosen”. Jag kanske aldrig fick höra det av människorna omkring mig eller av någon insatt i ämnet. Men hade jag bara förstått vad jag skulle tittat efter så hade jag nog sett varningssignalerna. Och den enorma mentala och fysiska stress jag levde under gjorde att hela jag var en livs levande och ilsket röd varningsblinkers, en bedrift att missa om man bara hade lyssnat ordentligt. Och ändå gjorde jag det. Missade.

Det jag försöker säga med allt det här – om man ska ge ett nyårslöfte så bör det vara att bli bättre på att LYSSNA. På andra, på sig själv, sitt hjärta. Sin kropp. Bli bättre på att ta hand om sig själv, oavsett vad det innebär. Att lyssna – och våga erkänna – när det blir för mycket. Eller lyssna när hjärtat försiktigt viskar om sina drömmar, säger åt en att kämpa hårdare för att nå dom. Att lyssna innebär inte bara höra det som viskas, det handlar om att ta in. Begrunda, försöka förstå och handla i syfte att försöka göra gott. Att göra rätt. Även om det innebär ett steg bakåt ibland. Och att våga göra det.

Så, mina bloggvänner, det är mitt nyårslöfte till mig själv i år. Ja, jag tänker faktiskt avge ett. Jag lovar att bli bättre på att lyssna på och ta hand om mig själv och göra det bästa jag förmår. I allt jag kan.

Har du något nyårslöfte du vill dela med dig av?


3 kommentarer

Det tog på krafterna att leka Bambi

Jösses Amalia vad det fryst till på vägarna! Att springa idag var lite som att ha skridskor på sig – och jag är kass på skridskor! Bambi, fo sho. Men jag gav mig f-n på att klara det och det gjorde jag också. Och kroppen fick allt extra träning på köpet i arbetet med att hålla mig upprätt och på benen över det som jag trodde bara skulle vara snömodd, men visade sig vara mestadels is. Kom att tänka på vad Sara sa en gång, att man får tänka lite extra på att få upp knäna och jag vet inte om jag gjorde som hon tänkt sig, men fasiken vilken skillnad det gjorde för både farten och ”lättheten” i steget. Jag som inte är någon van löpare tycker ofta (läs jämt) det är svårt att få till en bra löparteknik, får lätt ont i nack-/axelmuskulaturen för att jag har svårt att slappna av där medan jag springer och vill gärna ge upp när jag lungorna blir trötta. Men idag vart det sån himla skillnad! Och jag kände mig så himla mycket lättare – och snabbare! Usain Bolt typ. (Mhm… TYP.) Faktiskt riktigt kul att springa for once. Trots halkan och att jag bitvis nästan fick krypa fram på alla fyra. Det är nog vilan som gjort mig gott. Kanske till och med dom enorma mängder kolhydrater som kroppen laddats med under julen? Haha 😉

Tänkte köra en sväng på utegymmet, men det mesta låg under rejält med snö och hade frusit fast. Hittade i alla fall två av ”kettlebellsen” som jag med lite våld kunde gräva fram och bryta loss. Blev till ett triset KB-swingar/Front squat/Armhävningar som jag körde tre snabba varv av. Första backen hemåt hade jag tänkt köra utfallsgång, men höll på att slå ihjäl mig och fick till slut erkänna det nog inte var den bästa av idéer. Broddar däremot kanske vore en bra idé om jag ska fortsätta med vinterspringandet? (Tips någon?)

NU: Middag! Och försöka hitta nån bra film I think. Har ni tips på nåt bra jag borde se?

20121227-180317.jpg

Död tjej på köksgolvet efter en timmes utomhus-ståhej i mörkret.