nicolesoraya

En blogg om träning, kost och min resa mot ett starkare jag.


2 kommentarer

Tyst idag…

…för jag och träningsvärken pluggar skiten ur oss. Hörs!

20130130-153938.jpg

Annonser


2 kommentarer

Today has been a good day

20130128-191652.jpg

Min måndag har inneburit plugg, ett gäng PT-konsultationer och träning. Sitter här med stumma ben, trötta axlar och ett enormt lugn i hela kroppen. Fantastisk känsla såhär på kvällskvisten. Och jag ska inte bli långvarig här – för jag ska alldeles strax stänga ner all elektronik och mysa ner mig med min bok tills jag somnar. Som förr i tiden. Som jag har lovat att jag ska. Har tusentals böcker jag börjat läsa lite här och var men inte funnit lugnet att läsa ut. Men innan dess ville jag bara berätta lite kort om dagens träningspass med kollegan Walter Zuniga.

Ben, gav jag som förslag. Just nu, när jag känner mig ur form och rätt svag (har nog en hel del att göra med att jag dragit ner på mycket av kolhydraterna sen en dryg vecka tillbaks – kroppen har inte riktigt vant sig) kändes det viktigt att få värsta passet avklarat för veckan. Det hjälper motivationen något kan jag tycka – att veta man har det roligaste kvar sen. Benpass är något jag hyser en stark hatkärlek till, men nu såhär när man inte varit igång ordentligt så är det nog mest hat 😉 Krävs en himla massa av huvudet för att inte kasta in handduken helt under övningarna och varje set man tar sig igenom är en enorm vinst känns det som. Nåja, ben blev det i alla fall idag. Och axlar.

Det är alltid lite spännande att träna med någon man aldrig tränat med förut. Och alltid lite klurigt innan man räknat ut hur den andre funkar, vilket pepp som ger effekt och när man ska hoppa in med passning. Och vilka övningar som hamnar på programmet!! Idag var det en hel del nytt för mig; superroligt och inspirerande. Men satan i gatan vad kämpigt! Nervsystemet blev bergis rätt chockat och undrade vad sjutton jag höll på med.

Har ni hört talas om Matrix Squats? Well, jag har då aldrig hört ett ord om det. vad jag hittills förstår så finns det massor av olika varianter och jag tänker ta reda på mer, men för att ge er ett exempel – dagens Matrix Squats:

  • 10 x Staggered squats, höger ben
  • 10 x Staggered squats, vänster ben
  • 10 x Inåtroterad squat (tänk kobent)
  • 10 x Utåtroterad squat (tänk plié)
  • 10 x back squat

Detta är alltså ett set Matrix Squats, varianten vi körde tre set idag. Utöver det körde vi:

  • 10 x 3 Raka marklyft
  • 10 x 3 ”Blottaren”, axlar
  • 10 x 3 Baksida axlar (maskin)
  • 10 x 3 Axelpress med hantlar

Jobbigt som ini… Kände mig sååå svag (!!!), men så nöjd och endorfinig (jodå, det är väl ett ord? 😉 ) över att ha genomfört det. Och så glad över att träna med någon som hejade på, passade och kom med lärorika tips. Det hjälper motivationen på traven 🙂 Nu ska jag hoppa i säng med min bok. Och imorgon kommer jag definitivt inte kunna gå.


3 kommentarer

Mental styrketräning?

mental strength

Här ligger jag i soffan och varvar ned till Passengers sköna röst. Nedvarvning. Jag har lovat mig själv att bli mycket bättre på det – som jag var förr i tiden. Innan jag blev så jädrans duktig på att oroa mig inför framtiden. Och visst var det mycket lättare att ta motvinden då, att stå fast och bestämd och kämpa sig igenom. Min motståndskraft, den mentala styrkan, får näring så. Jag tränar den på gymmet, föder den under vilan. För mental styrka i all ära, men gör man aldrig något för att fylla på den så tar även den slut förr eller senare. Som med så mycket annat. Och det är nog kanske det som varit det kämpigaste med hela den här hösten/vintern som passerat – jag har inte funnit tid eller lugn nog att ta hand om den delen av mig själv. Den där allra viktigaste av delar som ofta är livsavgörande.

Det är kämpigt att ta sig tillbaks. Jag kommer aldrig någonsin sticka under stol med den saken. Det är otroligt kämpigt, både fysiskt och mentalt. Många gånger tycker jag faktiskt att det är svårare att ta sig tillbaks nu, när man vet hur bra formen en gång känts och har fantastiska prestationer att jämföra med, än den där allra första gången jag gav mig in i fighten. Jag hade ju inte något bättre att jämföra med då, bara sämre. Men det är ju så. Man faller som hårdast när man flugit som högst. Och det är ju därför det är så jädrans viktigt att ta hand om den mentala rösten. För nej, den kommer inte av sig själv. Det är lika mycket styrketräning i att få den att bli stark, som det är när man jobbar med kroppen. Ibland kanske mer. För det finns så satans mycket därute i världen som gör sitt allra bästa för att besegra ens inre styrka och tron på sig själv. Och just därför är det så väldigt viktigt att ta hand om sig och sitt inre.

Så, jag kommer återinföra mina mer eller mindre ”tysta helger”. Och ta minst en timme varje kväll, innan jag går och lägger mig, bara för att andas ut.  Ta tid för mig och det som stärker mitt inre. Vara utomhus mer, njuta av frisk luft och vackra vyer. Stänga av tv:n, datorn och lägga mobilen åt sidan – byta ut allt mot böcker. Lyssna på musik medan jag ligger i en solfläck på golvet och bara njuta av att känna värmen mot min hud. Skriva dagbok igen – för att bättre se mönster i mitt beteende, för att ventilera, för att utvecklas och växa. Ta upp målandet på nytt, det färgglada och otvungna. Det som föds ut spontaniteten och känslor, snarare än planering och tankar. Spendera tid med vänner och familj som hamnat i bakgrunden de senaste månaderna. Och jag vill, som jag tidigare nämnt, få in yoga i mitt liv. Lära mig på riktigt.

Avsätter ni tid för att varva ned? Och tränar ni någonsin er mentala styrka?


4 kommentarer

My haven

20130126-165148.jpg

Naturen. Närheten till den har alltid varit väldigt viktig för mig. För att finna ro av den sort som fyller alla sinnen och hela själen. Har man en gång vuxit upp så nära vatten, skog och djur som jag har är det svårt att lämna den enorma kärleken bakom sig. Lika svårt som att sluta älska sin familj och inte sakna deras närhet när man större delen av livet är alldeles för långt bort från dom, lika svårt är det att inte älska eller sakna naturen. Och nog för att jag har natur i staden med, men jag tror att många förstår mig om jag säger att det inte är samma sak. Aldrig blir det. Och just därför kan jag bli nästan sjuk av längtan till skogen och landet.

Den här helgen har vi åkt ut till killens familjs ställe på landet. Borta är stadsbullret, klockorna och stadsstressen jag emellanåt har så svårt att hantera. Här spenderas det istället tid med familj, i köket, bastun och ute i snön. Vi har hoppat och sprungit och lekt som barn på isen och skogsstigarna. Och bara varit. Levt i nuet. Jag kan ha så svårt för det i stan. Där lever jag alldeles för ofta i framtiden och det är där det blir fel. Att leva i nuet har alltid varit det jag varit bra på, egentligen, och det jag haft användning för tidigare i livet. Jag tror det blir så när man omger sig med människor som lever likadant. Alltid i nuet. Och kanske var det därför öarna i Spanien och kärleken jag känner för människorna jag lärde känna där är odödliga, oförstörda för mig. Men det är en annan syn på livet där, vad som är viktigt och det är kanske just det som är grejen.

I alla fall.. Jag skulle egentligen bara säga hej. Och berätta hur glad ända in i benmärgen jag är över att vara härute på landet. Lyckligare kan ingen vara.


1 kommentar

Korvstoppning pågår

20130124-200421.jpg
Det har varit lite dåligt på uppdateringafronten idag… Försöker fortfarande komma tillbaks till gamla rutiner och finna någon form av balans mellan allting och det tar sin lilla tid. Även om det handlar som en sådan enkel sak som att blogga.

Idag började jag dagen med att åka iväg till Sportlife Garnisonen för att möta upp två av mina PT-kunder. Det är kul att äntligen få ett ansikte till personer jag tidigare bara pratat i telefon eller mailat med ett par dagar nu, även om jag fortfarande inte riktigt kommit över nervositeten helt. Antar det är lite så i början när allting är nytt och ovant. Efter konsultationerna bokade vi in våra första träningspass ihop och jag ser riktigt fram emot det (även om jag samtidigt är skitskraj haha!). Hade också en liten sit down med min kollega Walter Zuniga där vi gick igenom en del av det rent administrativa med arbetet, men också pratade en del om egen träning. Bokade in några gemensamma träningspass nästa vecka, vilket jag ser fram emot.

Resten av dagen har inneburit plugg, plugg, plugg. Med en hjärna som är rätt trött på skolböcker by now (även om det är superkul att lära sig så har jag aldrig tyckt om själva korvstoppnings-delen med att gå i skola haha) så känns det som att det går ofantligt trögt. Men what to do? Imorgon är det tentadags igen så det är bara att fortsätta nöta.

Kan i alla fall glädjas över träningsvärken lite här och var medan jag sitter här och nöter. Det gör fortfarande ont i hamstrings när jag sitter ner (efter måndagens AMRAP), ryggen känns som om den blivit överkörd av en ångvält och biceps känns helt krossade efter igår. Nice!