Om det där med mål

april 24, 2012 av nicolesoraya 10 kommentarer

Man frågar mig vad jag har för mål med allt det här. Med alla timmar spenderade på gymmet och alla de val jag gör i min vardag. Och det har fått mig att fundera. Ni vet, verkligen ägna tid åt tanken. För vad har jag egentligen för mål? Faktum är att ju mer tid jag ägnat åt att fundera över saken, desto fler mål finner jag. De kommer till mig hela tiden; föds ur viljan att ständigt utvecklas och växa. För det är sådan jag är och alltid varit. På rullande stenar växer ingen mossa, var det en gång en man som sa till mig. Jag har alltid velat vara den rullande stenen. Nej, jag har alltid varit den rullande stenen. På gott och ont. Men rullar jag inte, så dör jag. Mitt inre väsen, själen, färgerna eller vad man vill kalla det – det liksom krymper ihop och tynar bort om jag inte får ägna mig åt det som gör mig till mig. Så därför är jag alltid på väg. Någonstans. När ett mål har uppnåtts, ersätts det genast av ett nytt.

För sådär en 8-9 månader sedan hade jag ett enda mål med livet:

Jag ville hitta tillbaks till mig själv.

Hitta tillbaks till glädjen och den jag en gång varit. Och ibland kan det enklaste sättet att börja förändra något på djupet, vara att förändra det yttre. Har ni någonsin hört uttrycket att en kvinna som klipper av sig håret är i färd med att förändra sitt liv? Det är en slags brytpunkt. En slags markör – ”jag står inte ut längre, jag behöver förändring och det NU” – och vad är då tydligare än att förändra det som är allra mest synligt? Så var det för mig. Jag förstod det långt innan jag förstod jag skulle lyckas. Min förändring, den inre, behövde börja utifrån. Så jag förändrade håret igen (faktiskt sant – jag är ett typexemplar av kvinnan som klipper av sig håret!) och skaffade gymkort på nytt.

I början handlade allting om att förändra kroppen. Komma i gamla kläder, få bort allt det överflödigt fett som gjorde att jag inte kände igen mig själv när jag såg mig i spegeln. Och resultaten kom snabbare än väntat. Om det gjorde mig gladare? JA. För det fick mig att inse jag inte alls var helt förlorad. Jag – den tjejen med den starka viljan och drivkraften – fanns därinne fortfarande. Och nu, med hjälp av träningen, började hon kämpa sig tillbaks till ytan. Hon började kämpa för sig själv igen, efter att ha legat i dvala.

Så kom jag i mina första delmålsjeans och i samma ögonblick föddes nya mål: jag ställde in siktet på ännu ett par jeans, ville bli starkare och orka mer. Jag ville nu bygga muskler och definiera dom (det vill jag fortfarande). Och med tiden kom allt fler och fler mål att födas i en rasande takt; att lära mig göra chins, bli duktig på pull-ups, bli duktig på armhävningar, bli grym på bänkpress, pressa mig ur comfort zones, bryta dåliga vanor, testa nya saker, lära mig hur kroppen fungerar, utbilda mig, inspirera och hjälpa andra… Jag kan fortsätta hur länge som helst för det tar aldrig slut. För jag hittade ju tillbaks. Till hon den där vars hunger aldrig någonsin stillas helt. Nog tappas delar av mig bort ibland, när dåliga dagar kommer, men träningen låter mig alltid hitta tillbaks. Träningen har blivit min vägvisare, stunden på dagen då jag för det mesta har den bästa kontakten och de bästa inre samtalen med mig själv.

Jag hittade med träningens hjälp tillbaks till den rullande stenen jag en gång var och alltid behövt vara. Och därmed nådde jag mitt absolut livs viktigaste mål. Men det slutar inte där. Det slutar aldrig. För den dagen jag stannar, den dagen mina mål slutar födas och jag inte längre drömmer, den dagen är jag död.

Vad har du för mål?