nicolesoraya

En blogg om träning, kost och min resa mot ett starkare jag.


1 kommentar

Stumma muskler i mitt hjärta

Känslan när man stapplar ned för trappan och hemåt på vingliga ben likt en nyfödd kalv..! Yes, här har vi kört slut på härligheterna minsann. 20130307-204455.jpgDagens: (3 set av allt, 10-12 reps)

  • Squats-serie: 10 vanliga + 10 inåtroterade + 10 utåtroterade
  • ”Rumpmaskinen” (Vad kallas den? Ni vet åsnesparken?)
  • Superset – sumo squats/bulgarian split squat
  • Staggered squats, hö+vä
  • Raka marklyft
  • Stående vadpress

Ni som läste det lilla jag skrev tidigt i höstas kanske minns jag skadade låret under ett Ruffie-pass? Ni kanske minns Instagram-bilderna på mitt extremt svullna lår med tryckförbandet? Jag är fortfarande inte säker på vad det var som egentligen hände (var ju så dum som inte kollade upp det DÅ – tjockskalle som jag är när det kommer till mig själv) men jag misstänker det var en lindrigare muskelbristning/-ruptur. Håller ju fortfarande på att lära mig om alla skador man kan råka ut för (man blir visst aldrig färdig på den biten heller) och även om man ska vara försiktig med självdiagnoser så stämmer beskrivningen på pricken till det jag var med om. Anyways, den skadan har gjort mig lite försiktig när jag kör ben. Inte för att jag inte vet jag egentligen klarar tyngre, men för att jag är otroligt rädd att hamna där igen. Särskilt eftersom det tog en dryg månad innan jag kunde belasta benet med annat än min kroppsvikt utan att känna smärta. När jag idag kör tex knäböj märks det fortfarande att något har vart tokigt med muskeln. Inte så att det gör ont – men det liksom stramar som det kan göra över ärr som läkt men som är lite känsligare för beröring än andra punkter på huden. När jag kör med foamrollern över låret känns det väldigt tydligt. Mycket stramare/ömmare än på andra ställen. Så ja, jag blir lite försiktig. Lassar inte på som förr, utan försöker istället göra striktare, fler reps, något fler övningar för att trötta ut benen. Jag tröttar ut ordentligt, men går inte över smärtgränsen om man säger. Är noggrannare med uppvärmningen och väljer att öka belastningen successivt och hela tiden vara uppmärksam på minsta tecken till ”fel” typ av smärta.

Så… Vad jag vill ha sagt: med tanke på hur jävlig sommaren/hösten varit för min kropp så är jag tamejtusan riktigt nöjd med passen jag kört den här veckan. Axeln har varit bättre än vanligt. Jag har tagit mig igenom intervallerna jag lovade mig själv att köra och det bättre än jag trodde. Jag har börjat komma ut på PW:s igen. Och jag har tränat slut på musklerna med glädje och inte ”för att jag måste” som jag kände under hela hösten. Dessutom känner jag mig så mycket gladare och piggare än på otroligt länge! Att jobba med något man älskar, att vara igång med träningen igen, de allt ljusare dagarna, de fina människorna i mitt liv och kärleken gör verkligen under för mig. Någonstans börjar jag hitta tillbaks till balansen och den känslan är värd mer än alla pengar i världen.

Balansen people. Så svår att hitta ibland, så lätt att tappa – men så väldigt underbar när man får hålla den i sina händer. Och viktig.


2 kommentarer

Today has been a good day

20130128-191652.jpg

Min måndag har inneburit plugg, ett gäng PT-konsultationer och träning. Sitter här med stumma ben, trötta axlar och ett enormt lugn i hela kroppen. Fantastisk känsla såhär på kvällskvisten. Och jag ska inte bli långvarig här – för jag ska alldeles strax stänga ner all elektronik och mysa ner mig med min bok tills jag somnar. Som förr i tiden. Som jag har lovat att jag ska. Har tusentals böcker jag börjat läsa lite här och var men inte funnit lugnet att läsa ut. Men innan dess ville jag bara berätta lite kort om dagens träningspass med kollegan Walter Zuniga.

Ben, gav jag som förslag. Just nu, när jag känner mig ur form och rätt svag (har nog en hel del att göra med att jag dragit ner på mycket av kolhydraterna sen en dryg vecka tillbaks – kroppen har inte riktigt vant sig) kändes det viktigt att få värsta passet avklarat för veckan. Det hjälper motivationen något kan jag tycka – att veta man har det roligaste kvar sen. Benpass är något jag hyser en stark hatkärlek till, men nu såhär när man inte varit igång ordentligt så är det nog mest hat ;) Krävs en himla massa av huvudet för att inte kasta in handduken helt under övningarna och varje set man tar sig igenom är en enorm vinst känns det som. Nåja, ben blev det i alla fall idag. Och axlar.

Det är alltid lite spännande att träna med någon man aldrig tränat med förut. Och alltid lite klurigt innan man räknat ut hur den andre funkar, vilket pepp som ger effekt och när man ska hoppa in med passning. Och vilka övningar som hamnar på programmet!! Idag var det en hel del nytt för mig; superroligt och inspirerande. Men satan i gatan vad kämpigt! Nervsystemet blev bergis rätt chockat och undrade vad sjutton jag höll på med.

Har ni hört talas om Matrix Squats? Well, jag har då aldrig hört ett ord om det. vad jag hittills förstår så finns det massor av olika varianter och jag tänker ta reda på mer, men för att ge er ett exempel – dagens Matrix Squats:

  • 10 x Staggered squats, höger ben
  • 10 x Staggered squats, vänster ben
  • 10 x Inåtroterad squat (tänk kobent)
  • 10 x Utåtroterad squat (tänk plié)
  • 10 x back squat

Detta är alltså ett set Matrix Squats, varianten vi körde tre set idag. Utöver det körde vi:

  • 10 x 3 Raka marklyft
  • 10 x 3 ”Blottaren”, axlar
  • 10 x 3 Baksida axlar (maskin)
  • 10 x 3 Axelpress med hantlar

Jobbigt som ini… Kände mig sååå svag (!!!), men så nöjd och endorfinig (jodå, det är väl ett ord? ;) ) över att ha genomfört det. Och så glad över att träna med någon som hejade på, passade och kom med lärorika tips. Det hjälper motivationen på traven :) Nu ska jag hoppa i säng med min bok. Och imorgon kommer jag definitivt inte kunna gå.


3 kommentarer

Mental styrketräning?

mental strength

Här ligger jag i soffan och varvar ned till Passengers sköna röst. Nedvarvning. Jag har lovat mig själv att bli mycket bättre på det – som jag var förr i tiden. Innan jag blev så jädrans duktig på att oroa mig inför framtiden. Och visst var det mycket lättare att ta motvinden då, att stå fast och bestämd och kämpa sig igenom. Min motståndskraft, den mentala styrkan, får näring så. Jag tränar den på gymmet, föder den under vilan. För mental styrka i all ära, men gör man aldrig något för att fylla på den så tar även den slut förr eller senare. Som med så mycket annat. Och det är nog kanske det som varit det kämpigaste med hela den här hösten/vintern som passerat – jag har inte funnit tid eller lugn nog att ta hand om den delen av mig själv. Den där allra viktigaste av delar som ofta är livsavgörande.

Det är kämpigt att ta sig tillbaks. Jag kommer aldrig någonsin sticka under stol med den saken. Det är otroligt kämpigt, både fysiskt och mentalt. Många gånger tycker jag faktiskt att det är svårare att ta sig tillbaks nu, när man vet hur bra formen en gång känts och har fantastiska prestationer att jämföra med, än den där allra första gången jag gav mig in i fighten. Jag hade ju inte något bättre att jämföra med då, bara sämre. Men det är ju så. Man faller som hårdast när man flugit som högst. Och det är ju därför det är så jädrans viktigt att ta hand om den mentala rösten. För nej, den kommer inte av sig själv. Det är lika mycket styrketräning i att få den att bli stark, som det är när man jobbar med kroppen. Ibland kanske mer. För det finns så satans mycket därute i världen som gör sitt allra bästa för att besegra ens inre styrka och tron på sig själv. Och just därför är det så väldigt viktigt att ta hand om sig och sitt inre.

Så, jag kommer återinföra mina mer eller mindre ”tysta helger”. Och ta minst en timme varje kväll, innan jag går och lägger mig, bara för att andas ut.  Ta tid för mig och det som stärker mitt inre. Vara utomhus mer, njuta av frisk luft och vackra vyer. Stänga av tv:n, datorn och lägga mobilen åt sidan – byta ut allt mot böcker. Lyssna på musik medan jag ligger i en solfläck på golvet och bara njuta av att känna värmen mot min hud. Skriva dagbok igen – för att bättre se mönster i mitt beteende, för att ventilera, för att utvecklas och växa. Ta upp målandet på nytt, det färgglada och otvungna. Det som föds ut spontaniteten och känslor, snarare än planering och tankar. Spendera tid med vänner och familj som hamnat i bakgrunden de senaste månaderna. Och jag vill, som jag tidigare nämnt, få in yoga i mitt liv. Lära mig på riktigt.

Avsätter ni tid för att varva ned? Och tränar ni någonsin er mentala styrka?


1 kommentar

PT-pass med bloggläsare no.2

Vad kul det är att få möjlighet att träffa några av er läsare! Den här veckan har gett mig möjlighet att göra det, något som både är kul och lärorikt för mig. Dessutom blir man grymt inspirerad av att möta människor som själva brinner för träning och som är frågvisa och intresserade. Som små svampar som suger åt sig all info man kan få. Jättekul!

Igår hade jag mitt andra PT-pass med en ”ny” människa. Någon jag aldrig mött förr och som jag dessutom inte hade en ordentlig bild av alls (som i Johannas fall då jag följt hennes blogg länge nu) – jättespännande och kul! Och vilken härlig känsla det är när man hälsar på varandra för första gången någonsin och man genast blir av med nerverna. Så kändes det igår. Det hade nog dels att göra med att jag dagen innan fått göra av med dom flesta nerverna, men också för att det är lätt att känna sig lugn och glad när man möter människor som liksom är ett enda stort leende.

Malin och jag hade haft mailkontakt under veckan och eftersom man i vanliga fall skulle gjort en liten intervju med en ny klient så tog vi en light-variant av denna via mail. För även om dom här PT-passen är mycket till för min utbildnings skull och bra träning inför praktiska proven, så vill jag ändå försöka möta mina testkaniners mål och hjälpa dom med det jag kan. Man pratar mycket om att individanpassa träningen och just det tror jag är hemskt viktigt som PT. Det behöver inte betyda att man alltid har totalt nya pass med nya övningar man aldrig kört med någon annan (går det ens?) – för pass kan man ”återanvända” – men det handlar om att försöka hitta sätt att återanvända dom på som är rätt för klienten och dess mål. En knäböj är en fantastisk övning på så många sätt att man kan ha sju klienter med olika mål men ändå använda just den övningen. Förstår ni vart jag vill komma? Det handlar om att veta varför och vad jag vill uppnå med övningen.

Gårdagens pass: Uppvärmning på cykel, sen styrka & därefter stretch.

  • Knäböj (första gången med fri stång för Malin, jättekul att se hur fin teknik hon hade trots att det var ovant!)
  • Enbensspark – excentriska
  • Bulgariska utfall (även det första gången – snacka teknisk utveckling mellan set1 och set3! Coolt!)
  • Sumo squats

Som ni ser var gårdagens pass också för ben och övningarna går igen – men den här gången med lite extra fokus på att trötta ut låren (som för Malin gärna ”tar över”) och försöka hitta kontakten med sätet. För det där med kontakten kan vara himla trixigt ibland och för Malin har det just varit det. Så utöver dom övningarna vi gjorde igår skickade jag även med Malin lite tips på sätt att ”hitta” sätet på – t.ex. att pröva på min stora hat/kärleks-övning (för att det är djäääävulskt jobbig, men fantastisk om man vill mörda rumpan) enbensböj i smith. Ett annat tips är att testa enbenta höftlyft.  I den bästa av världar hade vi hunnit med alla övningar jag ville – men ibland går tiden snabbare än väntat och särskilt när man går igenom nya övningar och varianter på dom. Det där med tidshållningen är något det verkligen måste jobbas med och något man lär sig med tiden; alltså ett utvecklingsområde.

Idag har jag blivit lovad en liten rapport om hur det känns i ben och om sätet svarat på träningen igår – ser fram emot det! Utöver det, TACK MALIN för att du vågade va min testkanin och dök upp fast killen på T-banan skickade dig åt helt fel håll ;)

Och nej, klart jag inte lyckades få några bilder från igår heller! Positivt för PT-rollen såklart, men tråkigare för bloggen ;) Så ni får hålla till godo med en bild på enbensböjen (eller enbens-utfallet som jag vet att jag också kallat det nångång.)


7 kommentarer

Working it outdoors

20121119-195357.jpg

Dagens workout:

Cirkelträning i skogen. Varje station x 10 repetitioner och därefter vila. Tre varv totalt.

Uppvärmning: Springa till utomhusgymmet (ca 15 min).

Cirkeln: 1) ”Kettlebells”-swingar 2) Boxjumps 3) Stående rodd med stock 4) Tåhäv med stock 5) Pull-ups/Hänga statiskt (träna greppet) 6) Sit-ups på lutande bänk 7) Bära sten 8) Snabba step-ups på bänk 9) planka.

Nedvarning: Springa/pw:a tillbaks hem (ca 15-20 min).


3 kommentarer

Måndag

Snabbmat till lunch idag – sparris, broccoli & grillad kyckling.

Det blev en stor change of plans idag. Kunde inte alls fokusera på studierna i förmiddags. Kanske var det för att solen lyste för första gången på flera dagar och liksom lockade på mig där utanför mitt fönster. Oavsett orsak så gick det i alla fall inte. Ni vet när man läser och läser men inte tar in ett enda litet ord? Ungefär så. Så jag tog mitt pick och pack och stack till gymmet. Mördade ben, svettades och lyssnade på rock med jävligt hög volym i ett försök att stänga ute omvärlden. Måste börja använda skygglappar tror jag – för så fort jag går in på ett gym numera så slår liksom arbetsskadorna in och plötsligt ser jag med analytiska ögon på allt och alla. Tänker att ”åh nej, nu blir det alldeles för mycket belastning på diskarna”, ”oj men nu jobbas det ju bara med höftböjarn” eller ”Jävlar i min lilla låda, människan kommer få problem med sin axel om han fortsätter lyfta sådär”. Nu låter det kanske som att jag klagar  – vilket jag ju gör litegrann eftersom jag tappar fokus under mina egna träningspass – men faktum är ju att det är precis som det ska vara, alltså en positiv sak. Ish. Vi är under en fet process, min hjärna och jag. Och mina muskler. För det är ett jäkla jobb att vänja sig av med alla små teknikmissar här och där som man liksom plockat på sig efterhand. Tro mig – dom är fler än man anar! Om man ska vara kritisk vill säga, och det ska man ju i dessa tider när man går i skolan och ska lära sig. Granska kritiskt och ifrågasätta.

Men gud vad det kan förstöra mina egna pass just nu! Fullt normal, påstår de jag pratar med som varit där jag är idag. Man blir sån i början. Kan inte slappna av. Ser fel överallt. Och får svårt att stänga av ens när man ska. Men man lär sig sen, att slappna av och använda allting till sin fördel istället, säger dom. Är det någon som känner igen sig?

Oh well, ofokuserad eller inte så kom jag ju igenom ett svettigt benpass till slut. Märker inte längre av tramset med låret (som troligtvis var en större sträckning och inte en bristning i muskeln, thank god!) men är fortfarande lite försiktig, hur tråkigt jag än tycker det är. Hellre det än att hamna där med en djävulsk smärta och svullet lår igen. Nära-döden-upplevelse people! Men som med allting annat sen i somras så jobbar jag mig sakta uppåt igen och egentligen – EGENTLIGEN – så har jag ju inte bråttom. Även om det kan kännas så vissa dagar. För jag ska inte stå på någon scen eller tävla på något vis, jag ska ju bara bli det bästa jag kan bli. Så jag gör mitt bästa för att hålla mitt tålamod i schack och lyssna på kroppen. Men det är inte alltid lätt vill jag lova.

Träningspasset idag: (3 set/övning, reps till failure)

Knäböj, Sumosquats & Enbensböj (alla tre i smith), Enbensspark, Sittande lårcurl, Insida/Utsida lår (alla fyra i maskiner) & slutligen Bulgarian split squats (utfall med upphöjt bakre ben).

Uppvärmning på crosstrainern före styrkepasset + 45 min powerwalk hemåt i solen.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 586 andra följare