nicolesoraya

En blogg om träning, kost och min resa mot ett starkare jag.


2 kommentarer

WODnesday

Just hemkommen från jobbet/gymmet. Nygamla blåsor på handflatorna, värkande muskler och röd i fejset. Som det ska vara efter två intensiva WOD:ar. Ja, ni har ju en del att ta igen på min träningsfront – både bra och dåligt. Och hur jag ska hinna uppdatera om allt vet jag inte, men ni ska få inblickar. Det lovar jag. As for now… Har kört Crossfit i en sisådär två och en halv vecka nu. Behövde en rejäl spark i baken, en fet utmaning och någon som sa åt mig vad jag skulle göra. För ni förstår (fast det kanske ni inte alls gör – för det gjorde INTE jag tidigare) att ibland kan det vara svårt att finna energin och engagemanget för den egna träningen när man lägger ned så mycket av sin tid och energi åt att engagera sig i andras. För så kan jag känna ibland, eller har gjort mycket, den senaste tiden. Ni vet, när man befinner sig i något helt nytt och inte hunnit finna vare sig balans eller fotfäste riktigt.

Så, Crossfit alltså. Det började som en engångsgrej – en utmaning från Omid. Vi skulle köra ihop en dag och han såg nog på mig att jag behövde en fet kick i nyllet för att tagga till – and believe me – jag fick en! Trodde jag skulle dö efter första 10 minutrarna av ”Hundringen” (100 chins, 100 push ups, 100 squats och 100 situps), så gissa om man kände att man levde när hundringen följdes av en 20 minuters AMRAP av 12:or i marklyft, push press, toes to elbows och boxjumps. Mhm… Vansinnes-passet from HELL. Och precis vad jag behövde. En utmaning – utan fokus på att lyfta tyngre och tyngre (förutsättningarna är inte riktigt rätt just nu), utan på att förbättra de andra resultaten. Tider, teknik, kondis och den mentala djävlar-anamma-rösten som lyst med sin frånvaro ganska mycket senaste halvåret. Precis där befinner jag mig alltså just nu. Letar mig tillbaks till go-getter-Nicole. Viljan. Motivationen med stort M. För NEJ – motivation är sällan gratis. Åtminstone inte i längden. Och den måste jobbas lika aktivt för som med kroppshållningen; bra dagar går det av sig självt, de sämre dagarna är det ett himla jobb och aktivt tänkande som ska till.

Anyways people. Resten av kvällen ska jag ägna mig åt att vara sjukt jäkla tacksam. För att jag idag äntligen fick träna med mannen igen (det händer alltför sällan these days). För mina hårt kämpande klienter som lyst upp min dag. För fantastiskt fina vänllegor (vän/kollega alltså) och deras genuina engagemang i mig/oss. För att jag inte tycker det är lika jobbigt att stå på det jädrans löpbandet längre. För att det varit sol hela dagen och jag sluppit frysa (which I hate). För att jag varje dag får komma hem till en tokrolig hund som överöser mig med ovillkorlig kärlek. För att världens finaste mamma dök upp, sov över och lämnade små kärleksfulla spår efter sig. För fina ”hund-grannar” som plockade med sig Eldar till Gärdet på bus och möjliggjorde träningspasset med kärleken. Och för er fina som fortfarande tittar in och lämnar fina ord efter er. Ni har varit saknade!

wodnesday(1)DAGENS WOD:AR

”Elizabeth”

3 x 21/15/9 reps – Ryck & dips

”Helen”

AMRAP 20 min – 400 m löpning, 21 KB-swingar & 12 chins


6 kommentarer

I stan igen

Så var man tillbaks i stan efter ännu en fantastisk helg på landet. Ser det nästan lite som symbolik att det underbart soliga vädret och klarblå himlarna idag är fullkomligt grå och intetsägande när jag vaknar och tittar ut genom fönstret – precis så känns det som jag gjort sen vi låste dörrarna och satte oss i bilen hem. Bytte gröna skogar och blå vatten mot asfalt och stadsbuller. Tappat färg. Ska råda bot på det senare med en löprunda och ett besök på utegymmet. Tycker att det borde gå att vara där nu när så mycket av snön töat bort, så vi får se.

Annars kommer här en liten bildbomb från helgen.

20130204-091839.jpg


5 kommentarer

New Year’s Resolution

20121231-004711.jpg

Har varit lite tyst här – och just nu behöver jag nog få ha det så. För när det inte händer överdrivet mycket på träningsfronten så blir ju liksom bloggen lidande. Och någonstans blir det liksom någon slags inre press på en att ändå prestera, spruta ut inlägg här men man har liksom inte så mycket att säga och då är det bara den inbillade pressen kvar. Så det få bli lite som det blir ett litet tag. Bara tills jag känner LUST att skriva igen liksom. Men jag försvinner inte helt, bara litegrann som nu ungefär.

Idag har jag funderat väldigt mycket på det där med nyår. Har nog aldrig varit jättemycket för nyårsfirandet i sig – eller nyårslöftena kanske. Har liksom alltid lite sett det som nånting man bara gör för sakens skull men inte menar egentligen, eller fullföljer. Så jag har aldrig avgett några. Åtminstone inte vad jag kan minnas. Och jag har lite problem med det där generellt – löften som bryts alltså – så jag lovar hellre ingenting. Mer än att göra det bästa jag förmår utav saker och ting. I höst (och sommar) har det inte varit till tillfredsställelse, det jag förmått göra. Även om jag med facit i hand vet att jag gjort så gott jag kunnat. Eller snarare orkat. För det har varit en tuff tid på många vis. Fantastisk men tuff. Och att göra det bästa man förmår innebär inte att alltid ligga på samma standard, att aldrig falla eller göra misstag. Men det innebär att alltid resa sig upp igen. Att ta sig igenom och se framåt. Att säga till sig själv att ja, där sket det sig, men det betyder inte att jag inte kan lyckas. Att göra det bästa man förmår handlar ibland om att vara ärlig mot sig själv när något inte längre håller – och att våga erkänna för sig själv man behöver andrum och tid för eftertanke.

Sista halvåret har varit sådant för mig. Och idag, när jag sitter här, så inser jag att jag gjorde helt rätt som tog ett break från träningen. Trots att jag lagt på mig, säkerligen tappat i muskelmassa och kommit längre bort från både smaljeans och ”drömformen”. Trots att jag har dagar då jag vill slänga varenda byxa för att de sitter lite tajtare än jag vill och förbannar hela världen för att det inte existerar en enda (!) passande BH i hela landet. Men sanningen är den att jag behövde det. Min kropp var sliten, men framför allt mitt huvud var i stort behov av att få ta det lugnt ett tag. Visste ni att överträning inte alltid handlar om att man tränat för mycket eller hårt? Jag hade ingen aning. Inte den blekaste, förrän den dagen jag satt där på skolan och ämnet diskuterades i klassrummet. Och jag minns så sjukt väl hur jag tittade ner i min bok på den LÅNGA listan av tänkbara symptom – och insåg att jag kunda pricka av alla utom en när jag tänkte tillbaks på hur jag upplevt sensommaren/hösten. Jag var så jädrans förstörd. Och jag kanske aldrig fick den ”diagnosen”. Jag kanske aldrig fick höra det av människorna omkring mig eller av någon insatt i ämnet. Men hade jag bara förstått vad jag skulle tittat efter så hade jag nog sett varningssignalerna. Och den enorma mentala och fysiska stress jag levde under gjorde att hela jag var en livs levande och ilsket röd varningsblinkers, en bedrift att missa om man bara hade lyssnat ordentligt. Och ändå gjorde jag det. Missade.

Det jag försöker säga med allt det här – om man ska ge ett nyårslöfte så bör det vara att bli bättre på att LYSSNA. På andra, på sig själv, sitt hjärta. Sin kropp. Bli bättre på att ta hand om sig själv, oavsett vad det innebär. Att lyssna – och våga erkänna – när det blir för mycket. Eller lyssna när hjärtat försiktigt viskar om sina drömmar, säger åt en att kämpa hårdare för att nå dom. Att lyssna innebär inte bara höra det som viskas, det handlar om att ta in. Begrunda, försöka förstå och handla i syfte att försöka göra gott. Att göra rätt. Även om det innebär ett steg bakåt ibland. Och att våga göra det.

Så, mina bloggvänner, det är mitt nyårslöfte till mig själv i år. Ja, jag tänker faktiskt avge ett. Jag lovar att bli bättre på att lyssna på och ta hand om mig själv och göra det bästa jag förmår. I allt jag kan.

Har du något nyårslöfte du vill dela med dig av?


1 kommentar

Det där med drömmar – och att försöka nå dom

Sitter här och käkar mellis och ska strax ut i mörkret för att röra lite på benen. Men jag kom just på jag glömde berätta en mycket VIKTIG del vad gäller Hawaii-resan! Ni förstår, ända sedan jag var riktigt liten och såg mitt första avsnitt av Flipper har jag drömt om att få träffa levande delfiner. Nej, kanske inte den mest originella drömmen, men så är det. Och det har stått på topp fem på min Bucket List ever since. När jag var en sådär 13-14 var jag på Kolmården och kom en liten bit närmare drömmen – jag fick se en delfinshow med egna ögon och tro sjutton om jag blev ännu mer fascinerad av djuren efter det.

Så igår, när vi satt där och planerade och det började gå upp för mig att jag faktiskt ska till Hawaii (som också länge varit i toppen på min Bucket List) kom jag att tänka på just det där med delfinerna. Och på att Hawaii är ett utav de ställena i världen man kan möta dom. Började prata om det och VIPS så hade hela familjen bokat in en dag på Dolphin & Whale Watching Tour på Oahu’s kust..! Jag menar, hur sjuuuuk känsla var inte det!? Så den 5 januari smäller det – en dag på havet med sightseeing och snorkling, instruktör/guide och fantastiska djur. Delfiner, som ska vara väldigt vanliga att träffa på, kan man få chansen att simma med och på båten får man mindre kurser i hur man läser av kroppsspråk och interagerar med ( och utan att störa) vilda delfiner… Galet! Som jag hoppas på att få plaska runt i vattnet med dom!

Förstår ni att jag blir som en femåring igen bara jag tänker på det?! Pirrig, fånig, spritt i hela kroppen och alldeles toklycklig! Nej jag måste tamejtusan ut och springa – blir ju alldeles knasenergisk i hela kroppen av tanken på allt det här!

tumblr_lvp2p3wYxh1r4uoylo1_500


2 kommentarer

Axlar och den mentala rösten

20121218-122957.jpg

Nyss hemkommen från Sportlife. Blev visst ett gästpass där idag med, efter min intervju part 2. Skönt att få träna på ett nytt ställe när huvudet så väldigt mycket behöver ett miljöombyte från mitt gamla ställe. Även om man alltid känner sig lite vilsen när man tränar på ett nytt ställe där man inte vet vart saker finns. Men skönt för huvudet idag!

Att skada mig har gjort mycket med mitt huvud. Har påverkat mitt sätt att tänka väldigt starkt och tyvärr inte alltid på ett positivt sätt. För det är inte smärtan man är rädd för – den man känner när man tränar ibland – utan den största rädslan ligger i att hamna i skiten igen. Jag är så rädd för att helt plötsligt gå sönder igen och knappt kunna lyfta armen eller sova på nätterna för att smärtan är så djup. Och det har verkligen påverkat den mentala rösten. Ni vet, den som annars hejat på och ropat ”kom igen, du fixar det! Ett rep till, ett rep till – du fixar det!”, just den rösten har fått sig en ordentlig törn. Och det kräver enorm energi att ta fram den igen. Det är DET jag kämpar med idag. Det mentala. Det är den allra största boven. Och det märks så tydligt när jag har någon som coachar, som tror på mig när jag själv inte riktigt gör det, att jag besitter mer styrka, ork och go än jag själv tror i svaga stunder. Kan ni känna igen er i det där? Ni som också blivit skadade? Hur tar ni er över den mentala biten?

Idag körde jag ett axelfokuserat pass för första gången på väldigt länge. Tyngre än på länge, fler set och tills mjölksyran gjorde mig alldeles stum. Och jag fick inte ont – the bad way – en enda gång. Även om jag fick kämpa som en galning för att inte högerskuldran skulle hamna uppe vid örat, som den så gärna gör numera för att kompensera. För att min kropp också verkar ha blivit rädd för smärtan. Och jag vågade till och med slappna av, ha lite kul! DET var också längesen när vi pratar axel. Och det känns som en helt enorm seger för mig, även om jag i våras kanske skulle ha ansett passet vara ”mediokert”. Men små steg framåt. Det är så man får tänka. Små steg kommer ta mig fram det med, även om det kanske tar lite längre tid.

Passet:

Uppvärmning på löpbandet.

Axlar – (superset) Frontlyft/sidolyft – Axelpress – Repdrag i c.c, baksida – Dumbell raises (stång)

Mage – (triset) Magdödaren/planka på bosu/russian twist med medicinboll – 2 set kettlebellsswingar


3 kommentarer

Måndag

Snabbmat till lunch idag – sparris, broccoli & grillad kyckling.

Det blev en stor change of plans idag. Kunde inte alls fokusera på studierna i förmiddags. Kanske var det för att solen lyste för första gången på flera dagar och liksom lockade på mig där utanför mitt fönster. Oavsett orsak så gick det i alla fall inte. Ni vet när man läser och läser men inte tar in ett enda litet ord? Ungefär så. Så jag tog mitt pick och pack och stack till gymmet. Mördade ben, svettades och lyssnade på rock med jävligt hög volym i ett försök att stänga ute omvärlden. Måste börja använda skygglappar tror jag – för så fort jag går in på ett gym numera så slår liksom arbetsskadorna in och plötsligt ser jag med analytiska ögon på allt och alla. Tänker att ”åh nej, nu blir det alldeles för mycket belastning på diskarna”, ”oj men nu jobbas det ju bara med höftböjarn” eller ”Jävlar i min lilla låda, människan kommer få problem med sin axel om han fortsätter lyfta sådär”. Nu låter det kanske som att jag klagar  – vilket jag ju gör litegrann eftersom jag tappar fokus under mina egna träningspass – men faktum är ju att det är precis som det ska vara, alltså en positiv sak. Ish. Vi är under en fet process, min hjärna och jag. Och mina muskler. För det är ett jäkla jobb att vänja sig av med alla små teknikmissar här och där som man liksom plockat på sig efterhand. Tro mig – dom är fler än man anar! Om man ska vara kritisk vill säga, och det ska man ju i dessa tider när man går i skolan och ska lära sig. Granska kritiskt och ifrågasätta.

Men gud vad det kan förstöra mina egna pass just nu! Fullt normal, påstår de jag pratar med som varit där jag är idag. Man blir sån i början. Kan inte slappna av. Ser fel överallt. Och får svårt att stänga av ens när man ska. Men man lär sig sen, att slappna av och använda allting till sin fördel istället, säger dom. Är det någon som känner igen sig?

Oh well, ofokuserad eller inte så kom jag ju igenom ett svettigt benpass till slut. Märker inte längre av tramset med låret (som troligtvis var en större sträckning och inte en bristning i muskeln, thank god!) men är fortfarande lite försiktig, hur tråkigt jag än tycker det är. Hellre det än att hamna där med en djävulsk smärta och svullet lår igen. Nära-döden-upplevelse people! Men som med allting annat sen i somras så jobbar jag mig sakta uppåt igen och egentligen – EGENTLIGEN – så har jag ju inte bråttom. Även om det kan kännas så vissa dagar. För jag ska inte stå på någon scen eller tävla på något vis, jag ska ju bara bli det bästa jag kan bli. Så jag gör mitt bästa för att hålla mitt tålamod i schack och lyssna på kroppen. Men det är inte alltid lätt vill jag lova.

Träningspasset idag: (3 set/övning, reps till failure)

Knäböj, Sumosquats & Enbensböj (alla tre i smith), Enbensspark, Sittande lårcurl, Insida/Utsida lår (alla fyra i maskiner) & slutligen Bulgarian split squats (utfall med upphöjt bakre ben).

Uppvärmning på crosstrainern före styrkepasset + 45 min powerwalk hemåt i solen.


Lämna en kommentar

# Rubrik 1: Cravings

Oh my God. Jag skulle kunna skriva en essä om cravings! Vet inte hur det funkar med er därute – men jag kämpar emot mina väldigt högljudda cravingsmonster 98% av min vakna tid. Och ibland när jag sover också. (Skojar inte! Har faktiskt drömt att jag slagits mot ett stort chokladmonster en gång!) Okej här kör vi en lista på mina största cravings:

  • CHOKLAD. I alla former. Mörk, ljus, kladdkakor, drickbar, mousse, stearinsljusvarianten… you get the picture?
  • GLASS. Hur kan man inte vara tokig i glass?
  • Suuuurt/syrligt godis. Typ sånadär rosablå flaskor ni vet?
  • Rödsvarta döskallar. Godiset alltså.
  • Salt. Har en gång varit en sån som typ missbrukar saltkaret.
  • Lime/citron. Surt/syrligt igen.
  • Avokado.
  • Balsamicocreme. På typ allt nästan.

Jepp det är nog dom värsta. Och jag kan nog ärligt säga att choklad och glass i mitt förra liv (dvs innan jag blev träningstoka) var något jag nästan alltid hade hemma eller fick med mig på väg till/från skola eller jobb. Just glass och choklad är något jag fortfarande får kämpa emot att köpa i princip varje gång jag är inne i eller närmar mig en affär. Och jag är ganska säker på att jag kommer få kämpa vidare forever på den biten.

Annars går mina cravings ofta i perioder – ju bättre det sköts på mat-/träningsfronten desto lättare är det att motstå. Eller så får jag nya, men nyttigare, cravings. Typ sparris ett tag. Och avokado. Men så funkar det på något vänster. När jag är inne i en riktigt bra träningsperiod äter jag automatiskt bättre och blir automatiskt sugen på mer grönsaker, frukt och kommer in i mina avokado/lime/citron-perioder. Då är det inte ens en fight för mig. Men under perioder då träningen går mindre bra, som den här sommaren till exempel, är mitt choklad/salt/glass-sug helt oregerligt!

Så till den stora frågan: låter jag nångång mina cravings vinna över mig? Även om dom inte är ”nyttiga”? Well, ja. Absolut. Även när jag är inne i ”bra” perioder händer det – för jag tror inte på teorin att helt bannlysa kladdkaka från min värld om det nu är så att jag verkligen älskar kladdkaka. För vissa funkar det kanske, men själv skulle jag bli komplett tokig och få ännu svårare att hålla mig från förbjuden frukt. Kruxet är att försöka se till så det händer med måtta.

Bottomline is att jag likt Alice Roosevelt Longworth har en ganska enkel filosofi:

20121009-120117.jpg

…men lär dig att göra det med måtta.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 586 andra följare