nicolesoraya

En blogg om träning, kost och min resa mot ett starkare jag.


2 kommentarer

Hjärtvärme

Så var ännu en dag över och alldeles strax ska jag hoppa i säng. Ville bara titta in och dela med mig av dagens höjdpunkt:

20130312-215206.jpg

Fick sms:et av en kund efter vårt pass idag – kan ni tro att det värmde i lilla hjärtevrån eller vad? Så kul att få den typen av gensvar hos kunder, det gör jobbet så mycket roligare än det redan är och jag uppskattar den fina lilla gesten något enormt.

Andra bilden är kvällens middag som mannen ordnat tills jag snubblat in genom dörren efter jobb och träning. Blev ett axel-/magpass idag som vart riktigt bra! Men vi tar det imorgon. Nu måste jag ta natt innan jag däckar i soffan!


1 kommentar

Årskrönikan – del 1

Ni har väl inte missat alla fantastiska årskrönikor därute i bloggosfären? Tycker själv att det är fantastiskt kul läsning och inför nya året tänkte jag slänga ihop en helt egen. Här kommer första delen i tillbakablicken av mitt väldigt händelserika år! Ett år som varit en emotionell berg-och-dal-bana men helt fantastiskt på många vis.

Januari

Inleddes med pluggande och tentastress. Jag svor på att komma i mitt livs form till sommaren, återupptog morgonprommisarna, började träna allt tyngre och inspirerades av Arnold. Det skapades mycket tavlor, bloggades flitigt och experimenterades i köket. Det var också under januari månad de allra första, blyga spännisbilderna dök upp på bloggen. Var så jädrans stolt över dom begynnande konturerna på min rygg!

7eab0504-0819-4914-89c5-df6086a7acefwallpaper

Februari

Kärleken för träningen växte stadigt och snabbt under februari. Jag förälskade mig i axelpass, bulgarian split squats och Kesella-frukostar. Slog halvt ihjäl mig på ett av gymmets klädskåp, pannan pryddes av en enorm bula och jag fick massor av nya läsare. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Pluggstressen fortsatte och jag gick ut på vårens första praktik. Och jag tog mig ur mina comfort zone när jag lade ut före/efter-bilden från FitnessFighten och för första gången gav mig på bänkpress med fri stång! Världens finaste Carro gav mig biljetter till Nike Blast och jag hade hur kul som helst. Det var nu jag på allvar började träna med Viking som träningspartner, gladdes över den allt bättre formen och motivationen var gränslös. Det var också i februari jag började ifrågasätta mitt utbildningsval och titta på PT-utbildningar.

09248e9e-a400-497a-9f1b-430a4ef8860awallpaper

Mars

Alltfler formbilder började dyka upp i takt med att jag fann konturer på axlar, armar och mage. Nu började vårkänslorna spira ikapp med solen och pluggandet förflyttades utomhus samtidigt som jag började fundera på en sockerutmaning. Jag led av pannkaksmani, pollenallergi och otaliga blåmärken efter den nya, tuffare träningen med Viking. Och jag förälskade mig totalt i bröstpassen! Mars månad präglades av allt det nya jag testade; matmässigt, träningsmässigt och inte minst byxstorleksmässigt! Jag kunde nämligen få på mig mina smaljeans från gymnasiet igen och åtminstone nästan knäppa dom. Det var också nu jag på allvar bestämde mig för att träna på och klara min första chins.

44c64ec7-58a1-4a6d-85f1-903a0d352c15wallpaper

…to be continued.


5 kommentarer

New Year’s Resolution

20121231-004711.jpg

Har varit lite tyst här – och just nu behöver jag nog få ha det så. För när det inte händer överdrivet mycket på träningsfronten så blir ju liksom bloggen lidande. Och någonstans blir det liksom någon slags inre press på en att ändå prestera, spruta ut inlägg här men man har liksom inte så mycket att säga och då är det bara den inbillade pressen kvar. Så det få bli lite som det blir ett litet tag. Bara tills jag känner LUST att skriva igen liksom. Men jag försvinner inte helt, bara litegrann som nu ungefär.

Idag har jag funderat väldigt mycket på det där med nyår. Har nog aldrig varit jättemycket för nyårsfirandet i sig – eller nyårslöftena kanske. Har liksom alltid lite sett det som nånting man bara gör för sakens skull men inte menar egentligen, eller fullföljer. Så jag har aldrig avgett några. Åtminstone inte vad jag kan minnas. Och jag har lite problem med det där generellt – löften som bryts alltså – så jag lovar hellre ingenting. Mer än att göra det bästa jag förmår utav saker och ting. I höst (och sommar) har det inte varit till tillfredsställelse, det jag förmått göra. Även om jag med facit i hand vet att jag gjort så gott jag kunnat. Eller snarare orkat. För det har varit en tuff tid på många vis. Fantastisk men tuff. Och att göra det bästa man förmår innebär inte att alltid ligga på samma standard, att aldrig falla eller göra misstag. Men det innebär att alltid resa sig upp igen. Att ta sig igenom och se framåt. Att säga till sig själv att ja, där sket det sig, men det betyder inte att jag inte kan lyckas. Att göra det bästa man förmår handlar ibland om att vara ärlig mot sig själv när något inte längre håller – och att våga erkänna för sig själv man behöver andrum och tid för eftertanke.

Sista halvåret har varit sådant för mig. Och idag, när jag sitter här, så inser jag att jag gjorde helt rätt som tog ett break från träningen. Trots att jag lagt på mig, säkerligen tappat i muskelmassa och kommit längre bort från både smaljeans och ”drömformen”. Trots att jag har dagar då jag vill slänga varenda byxa för att de sitter lite tajtare än jag vill och förbannar hela världen för att det inte existerar en enda (!) passande BH i hela landet. Men sanningen är den att jag behövde det. Min kropp var sliten, men framför allt mitt huvud var i stort behov av att få ta det lugnt ett tag. Visste ni att överträning inte alltid handlar om att man tränat för mycket eller hårt? Jag hade ingen aning. Inte den blekaste, förrän den dagen jag satt där på skolan och ämnet diskuterades i klassrummet. Och jag minns så sjukt väl hur jag tittade ner i min bok på den LÅNGA listan av tänkbara symptom – och insåg att jag kunda pricka av alla utom en när jag tänkte tillbaks på hur jag upplevt sensommaren/hösten. Jag var så jädrans förstörd. Och jag kanske aldrig fick den ”diagnosen”. Jag kanske aldrig fick höra det av människorna omkring mig eller av någon insatt i ämnet. Men hade jag bara förstått vad jag skulle tittat efter så hade jag nog sett varningssignalerna. Och den enorma mentala och fysiska stress jag levde under gjorde att hela jag var en livs levande och ilsket röd varningsblinkers, en bedrift att missa om man bara hade lyssnat ordentligt. Och ändå gjorde jag det. Missade.

Det jag försöker säga med allt det här – om man ska ge ett nyårslöfte så bör det vara att bli bättre på att LYSSNA. På andra, på sig själv, sitt hjärta. Sin kropp. Bli bättre på att ta hand om sig själv, oavsett vad det innebär. Att lyssna – och våga erkänna – när det blir för mycket. Eller lyssna när hjärtat försiktigt viskar om sina drömmar, säger åt en att kämpa hårdare för att nå dom. Att lyssna innebär inte bara höra det som viskas, det handlar om att ta in. Begrunda, försöka förstå och handla i syfte att försöka göra gott. Att göra rätt. Även om det innebär ett steg bakåt ibland. Och att våga göra det.

Så, mina bloggvänner, det är mitt nyårslöfte till mig själv i år. Ja, jag tänker faktiskt avge ett. Jag lovar att bli bättre på att lyssna på och ta hand om mig själv och göra det bästa jag förmår. I allt jag kan.

Har du något nyårslöfte du vill dela med dig av?


1 kommentar

Det där med drömmar – och att försöka nå dom

Sitter här och käkar mellis och ska strax ut i mörkret för att röra lite på benen. Men jag kom just på jag glömde berätta en mycket VIKTIG del vad gäller Hawaii-resan! Ni förstår, ända sedan jag var riktigt liten och såg mitt första avsnitt av Flipper har jag drömt om att få träffa levande delfiner. Nej, kanske inte den mest originella drömmen, men så är det. Och det har stått på topp fem på min Bucket List ever since. När jag var en sådär 13-14 var jag på Kolmården och kom en liten bit närmare drömmen – jag fick se en delfinshow med egna ögon och tro sjutton om jag blev ännu mer fascinerad av djuren efter det.

Så igår, när vi satt där och planerade och det började gå upp för mig att jag faktiskt ska till Hawaii (som också länge varit i toppen på min Bucket List) kom jag att tänka på just det där med delfinerna. Och på att Hawaii är ett utav de ställena i världen man kan möta dom. Började prata om det och VIPS så hade hela familjen bokat in en dag på Dolphin & Whale Watching Tour på Oahu’s kust..! Jag menar, hur sjuuuuk känsla var inte det!? Så den 5 januari smäller det – en dag på havet med sightseeing och snorkling, instruktör/guide och fantastiska djur. Delfiner, som ska vara väldigt vanliga att träffa på, kan man få chansen att simma med och på båten får man mindre kurser i hur man läser av kroppsspråk och interagerar med ( och utan att störa) vilda delfiner… Galet! Som jag hoppas på att få plaska runt i vattnet med dom!

Förstår ni att jag blir som en femåring igen bara jag tänker på det?! Pirrig, fånig, spritt i hela kroppen och alldeles toklycklig! Nej jag måste tamejtusan ut och springa – blir ju alldeles knasenergisk i hela kroppen av tanken på allt det här!

tumblr_lvp2p3wYxh1r4uoylo1_500


2 kommentarer

Tillbaks till verkligheten

20121211-103741.jpg
Så var man tillbaks i den vanliga världen där det blivit hög tid att ta sig själv i kragen. Sitter nu på tåget till min klassis Sara som jag bestämt pluggdejt med. Vi behöver båda lite hjälp med att hitta fokus igen och sånt är ju alltid lite lättare om man får draghjälp av varandra – dessutom har vi båda ämnen där vi känner oss säkrare än i andra och just på den biten kommer vi nog kunna komplettera varandra fint.

En annan punkt på min ta-sig-i-kragen-lista har med kost/träning att göra. Har befunnit mig i en svacka lite väl länge nu och känner att jag måste försöka hitta ur den på riktigt. Har ju faktiskt världens bästa morot framför mig och det handlar egentligen bara om att försöka hitta träningsdrivet i mig igen. Det har legat och sovit under utbildningen, har varit så djävulskt trött, men det är ju lite som med morgontröttheten det där. Svårt att vinna över i början, men står man bara på sig så ger det sig till slut. Så lite senare ska jag lägga upp en plan och ett helt nytt träningsupplägg åt mig själv. Kanske nån utmaning eller tävlingsmoment också – för att väcka tävlingsmänniskan i mig. Jag är inte mycket för att tävla med andra, men att tävla med mig själv funkar ofta som en sporre. Men mer om det senare.

Hur gör ni därute för att ta er tillbaka efter en ordentlig motivationssvacka?


Lämna en kommentar

The end is just a new beginning

Så jag tänkte det var dags att ta hand om min försummade blogg. Idag är det måndag och min första lediga dag sedan steg två på PT School började – snacka om att den behövs. Folk har gått och dragit på förkylningar som inte riktigt brutit ut (ni vet såna som bryter ut så snart man slappnar av) och kropparna våra är slitna efter 9 dagar fulla av praktik, nya övningar, stretch och tester. Så idag är det återhämtning som gäller för mig och min värkande kropp. Har fortfarande en helt sjuk träningsvärk efter frivändningarna häromdagen – trapzen och underarmarna är helt stumma av värk. Helgalet!

Känslan av att veta PT-kurserna nu är över är superskum. Man har kommit människor så nära dom här veckorna, såsom man gör när man svettats, gråtit, panikat, misslyckats, utvecklats, lyckats och skrattat ihop. Fasiken vad vi vuxit! Som en utav våra lärare sa på avslutningen igår; det är helt stört att tänka tillbaks på dom första dagarna då vi fick panik över all latin vi skulle lära oss och jämföra det med hur vi babblar muskler, skelett och begrepp på latin som om vi nästan aldrig gjort annat. I oktober hade vi inte en aning om vad en flexion i art. coxa var för något – idag gör vi rörelseanalyser utan att vi ens är medvetna om det. Så jäkla arbetsskadade har vi blivit. Och jag önskar jag kunde få er att förstå vilken fantastisk utbildning det är dom skapat på PT School, men jag tror det är svårt om man inte själv får uppleva det. Så värt det har varit all slit och utmattning! Och så sorgligt det känns att veta att man säkert aldrig kommer träffa många utav klasskamraterna igen. För så är det ju. Man byter nummer, lovar att höras och ses, alla åker hem till sin del av landet och går vidare i sina liv. Och där tar det liksom slut på något vis. Har varit där så många gånger i mitt liv nu att man känner igen det – vet med sig att man kommer att tappa kontakten med dom allra flesta utan att man menar det. Jag är glad att vi har proven kvar och att jag en tid framöver kommer sitta på skolan tillsammans med dom andra som bor här i stan. För så är det ju – mellan oss och licensen står fortfarande proven och det innebär att man garanterat finns kvar i varandras liv åtminstone ett par veckor till. Och det är en liten tröst.

Anyways fina ni, jag ska pallra mig ut på en prommis med kameran i solen och snön. Det är en fantastiskt fin dag och hela kroppen längtar efter att få lite solljus för första gången på nio dagar. Jag lämnar er med en liten bildbomb från steg 2 och ett löfte om att titta in lite senare. Då är det dags för er lilla hemläxa jag pratade om för någon dag sen ;)

20121203-112758.jpg

20121203-112835.jpg20121203-112811.jpg

20121203-112848.jpg

20121203-112857.jpg

20121203-112936.jpg

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 586 andra följare