Så var det bara några timmar kvar…

Det här är stört. Här sitter jag och känner mig helt galet nervös inför starten imorgon – som om det kommer hända något radikalt och galet redan när jag vaknar och vet det är november!

Var på gymmet en sväng och tänkte jag skulle pröva på FF-programmet som låg ute på sidan. Herregud vad jag kände mig vilsen! Helt klart inte vad jag är van vid, jag som mest rör mig kring vikterna och styrketräning av isolerade muskelgrupper. Har insett jag kommer sakna mina smith-övningar och marklyften och allt. Oh well, det blir till att försöka gå igenom alla övningar igen så jag slipper känna mig sådär lost imorgon. Värsta känslan på jorden (typ)! Fick mig att komma ihåg varför jag vägrade gå på gym förr i tiden. Men det kan bara bli bättre nu, right? (Och med tanke på hur PMS-ig jag varit den här helgen så BORDE det bli jävligt mycket bättre bara om någon dag! Inte konstigt jag fått mental breakdowns för minsta lilla ju…)

Nu ska här lagas lunch till skolan imorgon. Funderar på att försöka träna redan innan skolan – och kanske köra min egen ”skojträning” senare på eftermiddagen, så jag får känna mig lite stark och bra också? Känns skönt att veta det är okej att träna dubbelt om man vill och att det bara är till att plussa på med kalorierna i så fall. Är det förresten någon därute som har massa skoj recept? Dessa skulle uppskattas galet mycket!

 

Egentid

Ibland räcker det med lite egentid ute i naturen för att komma till ro igen. Fick ett infall och tog med mig telefonen ut runt Edsviken för att bara andas en stund. Andas, vara och låta den friska luften och de vackra höstfärgerna sortera mina tankar. Tog en himla massa kort och låg en stund bland löven och stirrade på himlen. Och insåg att det var just precis det jag behövt hela helgen. Förstår inte varför jag inte bara tagit mig i kragen och gått ut när jag har kunnat. Jag älskar det ju!

Nu är det knappt en dag kvar tills fighten drar igång och för varje sekund som gått sen promenaden blir jag mer och mer laddad. Läser bloggar och håller mig uppdaterad på FB-forumet – det gör verkligen mycket för motivationen att det finns andra därute som hejar på och som själva laddar inför november. Vi ska tamejfan fixa det här! Jag ska tamejfan fixa det här! Och om en månad ska jag tamejfan inte få ångest över några dumma jäkla bilder!

Nu sticker jag till gymmet!

Dan före dan… FitnessFighten – November!

Så är dagen D snart kommen… Den senaste veckan har jag varit full av förväntan inför den månad som är på ingång. FitnessFighten, november 2011. Det är märkligt hur en mening som den senaste veckan fyllt mig med djävlar anamma plötsligt en dag (läs idag) kan få mig att vilja krypa under täcket och dö. Började dagen med att fotografera i underkläder inför starten på novembers fight och jag kan inte säga annat än att det bokstavligen skrek ÅNGEST i hela mig. So well… Mental breakdown. Först idag har det börjat gå upp för mig vad det egentligen är jag gett mig in på. Först idag har jag förstått vilket otroligt stort planeringsarbete det är jag har framför mig – och hur främmande detta med noggrann planering faktiskt är för mig! Jag är ingen människa som planerar mina veckor. Jag vaknar, gör det jag absolut måste göra och resten får mitt humör avgöra. Jag har alltid levt så. Låtit mig styras av spontanitet och impulser, mer än av planering och rutiner.

De senaste månaderna har jag lärt mig att älska gymmet. Lärt mig att älska mina hantlar och att vandra runt där bland Terminator-kopior och se kroppar förändras. Lärt mig älska den typ av träning jag tidigare skytt som pesten. Och det har hänt saker – ja herregud! Det märks inte alltid, man tänker inte på det, men det kommer smygandes. Det syns på bilderna jag med skräckblandad förtjusning tagit. Men herregud så långt det känns som om jag har kvar innan jag är nöjd..! Mitt problem är maten. Och cardion. Jag hatar cardio! Finner det helt sjukt tråkigt! Men svårast av allt är det att planera med maten. I en månad var jag helt fantastiskt bra – men så var sommaren över och mina rutiner förändrades. Eller snarare gick upp i rök. Och så var det studentliv igen, med allt vad det innebär. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte förstörde min disciplin. Och det är just det som nu oroar mig mest – hur fasiken ska jag lyckas?

Planeringen är min akilleshäl. Min natur är min akilleshäl. Så nog blir det en fight alltid. Men fan, på nåt sätt ska det gå. Det måste gå. Jag behöver en förändring – NU! Så för alla er därute – ni som ska påbörja er alldeles egna fight, ni som vill men ännu inte tagit steget och alla ni andra – välkomna med på min resa! Och lämna gärna lite fotspår om ni kikar in. Kanske kan vi ta hjälp av varandra?